När jag lät dig gå

I onsdags skrev jag om Om jag stannar att den höll på att ta kål på mig, och att den är sablans bra. Det är När jag lät dig gå också, och den tog också knäcken på mig men tack och lov lite mer försiktigt.

Nu har det gått tre år sedan allt föll sönder, och Adam är fortfarande trasig. Han är förvisso värsta rockidolen med värsta skådisflickvännen men samtidigt är han skakig och ensam och ledsen. Och ensam. En kväll innan den massiva, skitläskiga världsturnén står hon plötsligt där. Mia står mitt framför honom och under en kväll (gissa om jag tänker på den där filmen med Julie Delpy och Ethan Hawke men det här är bättre!) möts de och pratar och minns. Och det är så hjärtslitande för hur det än slutar så är de så sönderslagna av det som hände. Det måste de ju vara. Människor som dör lämnar hål och fortsätter vara döda hur mycket en än frambesvärjer dem. Adam och Mia är de levande bevisen på hur efteråt ser ut, konsekvenserna. Och just därför är det så galet vackert när de talar med varandra igen. Att de försöker.

Jag grät mig inte igenom När jag lät dig gå, men slutet bröt förstås ner mig och lämnade mig som en urgråten trasa av sorg över människor som aldrig funnits annat än i fantasin och över annat och andra vars minnen väcks i mig eftersom Gayle Forman är så genial. Hon vet vilka sårskorpor som ska klias på, men aldrig känner jag mig manipulerad. Jag är bara så innerligt tacksam och ödmjuk inför livet och allt det det gör med oss och tvingar oss igenom. Och där tror jag att jag stoppar innan jag blir ännu mer patetisk. Det är väldigt svårt att skriva om de här böckerna utan att bre på för mycket och fastna i de smetiga orden. Läs böckerna bara, de är aldrig ens i närheten av vare sig patetik eller sentimentalitet.

När jag lät dig gå av Gayle Forman. Wahlströms

Om jag stannar

Kanske är det ödet att jag tänkte på och talade om M i morse, innan jag läste Om jag stannar. M gick hastigt bort för femton år sen och jag kan fortfarande inte begripa att det kan gå så fort samtidigt som det var då jag lärde mig att det är det det gör, går fort.

Om jag stannar är den sortens bok som kräver en joggingtur följd av rabarber- och jordgubbspaj för att överleva. En gråta från början till slut-bok. En bok som krossar hjärtan.

Det är en bilolycka. Mias föräldrar dör direkt och lillebror svävar i mellanlandet mellan nu och efter. Mia befinner sig utanför allt och betraktar. Hon ser läkarna kämpa för att hålla henne kvar, familj och vänner som trängs i väntrummet. Hon ser sig själv och livet som det varit och aldrig mer blir. Och någonstans där ska hon välja att orka eller inte. Hjärtekrossare som sagt. Och fasansfullt förfärligt. Och helt knäckande fantastiskt bra.

Om jag stannar kan vara den bästa bok jag läst om livet (mest) och döden. Och ja, jag räknar med den då också. Om jag stannar är en lågmält vittnesbörd om hur livet också ser ut och att det är så jävla orättvist. Vardagligt och vackert. Jag har gråtit mig igenom 190 sidor för Mias skull, för hennes mänskliga föräldrar och lille Sammy. För Alex och farmor och farfar och Kim. För alla som jag skymtar och tycker om. För mig och dem jag förlorat, för sånt jag aldrig haft och för att det faktiskt är orättvist. För alla. Gör det du också, du kommer ångra dig och sen inte.

Om jag stannar av Gayle Forman. B. Wahlströms