Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Favoritläsning: Lasermannen

20130519-203459.jpg
Den där förfärliga tiden – lasermannen, Ultima Thule, Ny demokrati och We shall overcome. Hur kom vi någonsin förbi den? För det gjorde vi ju, Bert Karlsson är soffmysigare än någonsin och rasism har blivit rumsrent och riksdagsmässigt. Nuförtiden kan man säga vad som helst i det här landet…

En minnesglimt: jag och min bästa vän är på disco, anordnat av kommunen under sån där fin antidrogflagg. Min kompis föräldrar kommer ursprungligen från andra europeiska länder. Hon och jag är väldigt mörkhåriga. Det dånar Ultima Thule ur högtalarna och våra skolkompisar sjunger med. Min kompis gråter.

Lasermannen var en symbol för sin tid och ett symptom av den och det visar Gellert Tamas så väldigt effektivt. Samhället avklätt, invävt i en actionspännande historia om bankrån och prickskytte. Det säger en hel del att Lasermannen är en av få texter som funkat som svensk tv-serie, utan att ramla ner i det teatrala slukhålet. Jag minns särskilt känsligheten med vilken Ausonius är skildrad, hur Tamas försöker förstå istället för att döma trots att det alltid är svårare…

Gellert Tamas bok om den där tiden, för det är det den är snarare än en biografi över lasermannen, är förödande skarpsynt och hemsk. Jag älskar den förbehållslöst. Snart ska jag läsa om den, om jag orkar nu när det är som det är. Igen.

Lasermannen av Gellert Tamas. Ordfront förlag