Georgette Heyer

Det blev ju ändå en till Georgette Heyer-bok efter min lyckträff med Venetia. The Convenient wedding håller sig också med en viljestark kvinna i centrum. Här är det mycket unga Horatia som erbjuder sig att överta en friare från storasyster som är kär i en annan. Hon erbjuder sig alltså till mannen i fråga, för att hon tycker att det vore rätt coolt att vara gift med Earl of Rule och leva loppan helt enkelt. En bara måste älska henne, och earlen som förstår sitt eget bästa och självklart gifter sig med henne (det här händer precis i början av boken så anse er inte spoilade).

Den här inläsningen av Richard Armitage är inte riktigt lika lysande och jag faller inte lika handlöst för boken alls. Venetia är bättre. Men jag trivs i Georgette Heyers värld och jag kommer säkerligen läsa vidare med såväl ögon som öron framöver.

Jag vet egentligen inte om det här är en jättebra bok eller om det är inläsningen som gör den smått fantastisk. Faktum är i alla fall att jag trivdes väldigt, väldigt bra i Venetias sällskap. Nä, det är nog boken i alla fall för när jag tänker på själva Venetia ler jag lite ofrivilligt. Hon är så cool, när hon styr och ställer och bestämmer över sitt eget liv mitt där under brinnande regency-tid. Och visst är det kanske lite otidsenligt och orimligt till och med, och visst är det kanske ett utslag för att boken är skriven av en Austen-beundrare under 1900-talet. Men det gör väl ingenting, om boken är bra.

Venetia är som sagt försigkommen, hon låter inte folk bestämma över henne (längre) och när hon hittar en man som alla andra skyr så har hon himla roligt med honom på ett bitskt och sarkastiskt sätt, för att han möter henne som människa och pratar med henne som folk snarare än som till en kvinna… Hon blir kär förstås och det blir komplikationer och vi fattar ju alla hur det ska sluta men vägen dit är alldeles ljuvlig.

Och Richard Armitage som står för den superba (superba!) inläsningen, ja hm om honom har jag tidigare skrivit en smula nedlåtande men det behöver vi inte tänka på nu. Jag var nog bara sur, det var nog bara manus som tvingade honom att svårmodigt stirra ut genom alla dessa fönster. Han har nog alltid varit formidabel. Eller så är det ljudböcker som är hans kall. Hoppas det för jag skulle inte bli ledsen om han läste alla mina ljudböcker framöver. En Georgette Heyer-bok till har jag hittat med hans röst och jag kan inte riktigt bestämma om jag ska slänga mig över den eller spara den till sämre tider.