Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

20130411-104305.jpg

Så många andra har redan läst den här boken. Så många andra har redan berättat om den, prisat den, förklarat vad det är för bok och varför. Och ändå. Jag blir så oerhört berörd, så förstummad och sorgsen. Det finns så många människor att gråta över, och då är ändå så många redan uteslutna (boken handlar om ett fåtal människor ur ett ogripbart stort kollektiv av ”överlevare”). Det är outhärdligt. Som det ska vara.

Göran Rosenberg resonerar med sin far. För att få svar från en förälder och en gåta som inte längre kan svara, för att lägga bitarna på plats. Det är så smärtsamt rörande att följa resan. Faderns resa, men också sonens. Ghettots förfärliga verklighet, gaskamrarna, människors och samhällens oförmåga att gå vidare och ta hand om. Allt det förfärliga, i det stora och det lilla. Och det är så nära, i tid och i fysisk påtaglighet.

Det är en lärorik resa med allehanda uppehåll men allra mest är den smärtsam. För att samhället (och med det menar jag inte bara det svenska) misslyckades så kapitalt med att hjälpa, för att hjälp kanske var omöjlig att ge. För att vi människor kan gå sönder, irreparabelt, oavsett om vi blir befriade eller inte. Och trots alla vidriga hemskheter (ghettot! Påminn mig att aldrig någonsin mer läsa, se eller tänka på ghettot!) så är det ändå slutet som bryter ner mig. Mannen som vill se sin sons fioluppspelning, som är glad och tacksam, som… Där blir det så oåterkalleligt smärtsamt att jag glömmer att andas.

Vad finns att säga annat än floskler? Vi får aldrig glömma? Vi måste bli bättre på att hjälpa varandra? Det är en viktig bok som borde tvångsmatas in i alla som uppnått rätt ålder? Eller så avslutar jag med en fundering som blev starkare ju längre jag läste – vem var mamman? Varför kan jag inte få möta henne också? För Göran Rosenberg är hon kanske inte en gåta, men för mig framstår hon som en undangömd hjältinna. Henne vill jag veta mer om!

Ett kort uppehållet på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg. Albert Bonniers förlag