Syster av Gro Dahle

Jag tycker om Gro Dahle, för att hon skriver om så svåra saker för barn i sina bilderböcker. Där finns flickor som gömmer in sig i tapeten, vuxna som slår och vuxna som utsätter barn för övergrepp, som monster.

I den här diktsamlingen finns inga monster, här finns bara systrar, eller försök till systrar. Det pågår ett sorts utprovande av vad en syster kan vara, ett ensambarn smakar på ordet och företeelsen. Systern kan vara så mycket, en bundsförvant och en vän, en vind, kanske en hund. Någon att dela med, någon att ha utan att behöva åstadkomma annat än varat.

Jag tycker mycket om hur Syster utforskar tillsammansskap och åtskillnad, ensamhet och möjlighet. Och jag känner igen det där med den solitära människan, och med att söka något annat, ett större sammanhang. Hoppet om tröst. Där ser jag att det är samma Gro Dahle som jag redan umgåtts med i bilderboksform. Det känns fint.

SYSTER
Författare: Gro Dahle
Förlag: ItLit (2019)
Översättare: Stewe Claesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Den arge

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att ”den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med ”den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga ”girl power” – (eller till och med ännu bättre ”barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Djävulstanden

– Strunt i barnen! fräste mamma Bajaba och försvann ner i gången så det rök om det. Hon ropade över axeln: de kan äta jord!

DjävulstandenDet är inte riktigt så man är van att mammor porträtteras i barnböcker. Det är alldeles ljuvligt! I Gro Dahles kapitelbok om djävulen Baas får vi följa med ner i underjorden på riktigt. Där är det fint att vara elak och elakast av alla är mamma. Pappa och släkten är också elaka men inte som hon… Baas känner sig annorlunda och utanför. Han är inte elak nog, hans tänder lossnar inte för att ge plats för riktigt vassa djävulständer och han drömmer hela nätterna om att få sova på en riktig kudde istället för en hård och kantig sovsten.

Språket i boken är alldeles underbart vackert och halsbrytande. Liknelserna liknar ingenting annat. Jag är också väldigt förtjust i det uppbrytande av könsroller och familjenormer som Dahle ger sig på. Och jag tycker mycket om att karaktärerna får vara komplexa också i en bok för barn.

Det finns en sådan kärlek där nere i underjordens grottor som man bara kan älska. I slutet av boken är det minsann hårda, arga och elaka mamma Bajaba som ger Baas den allra hetast efterlängtade gåvan – utan att hon för den sakens skull sluta att vara hård, arg och elak.

Baas svalde en gång till för att få ner puddingen och mötte mormor Bamamas blick över puddingskålen. Hon nickade mot honom och gav honom en liten glimt ur djupet av sina svarta ögon. Glimten växte till en liten låga som dansade som en liten eldmyra mellan dem ett kort ögonblick innan den försvann. Baas kände sig alldeles yr. Hon visste om honom. Hon förstod honom. Efter det blev puddingen mycket lättare att svälja.

Ps: Förresten ska jag sluta kalla en potatis för en potatis från och med nu – källarbarn som djävlarna i underjorden låter så oändligt mycket vackrare.