Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Tematrio poesi

Efter som det nyligen var världspoesidagen handlar denna veckans tematrio hos Lyran om just poesi. Själv läser jag inte särskilt mycket poesi just nu men jag har sannerligen haft mina perioder. Här kommer tre av mina favoritdiktare/dikter:

  1. Edith Södergran är en gammal favorit som hängt med. Under de depressiva tonåren fullkomligt badade jag i Edith Södergrans lyrik. Nu är det länge sedan men jag blev plötsligt sugen att återbesöka den Södergranska världen.
  2. Gustaf Fröding är en diktare som betytt mycket för mig. Jag tycker om hans skiftningar – från vilda ordlekar till djupaste förtvivlan. Det finns allt från ömsinta kärleksskildringar till sorgliga berättelser om ensamhet hos Fröding och då inte sällan i samma dikt…
  3. Min sista diktarfavorit är också en värmlänning. Nils Ferlin är nog min lyrikfavorit om jag måste välja. Jag är svag för melankolin och sorgen i de vardagliga skildringarna. En av Ferlins dikter som följt mig länge är den sorgliga och oändligt vackra:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Kanske måste jag påpeka att jag inte alls är suicidal utan bara tycker att det är en väldigt vacker och tänkvärd dikt ändå 😉

Böckernas ABC nr 12

Lilla O ställer denna veckor frågor kopplade till bokstaven L och här kommer mina svar:

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor? Det är tyvärr lite si och så med det. Bloggen var – och är – faktiskt ett försök att få till någon sorts minnesbank för att jag inte ska glömma allt jag någonsin läst… Jag har länge skrivit ner omdömen och tankar på lästa böcker men aldrig listat dem på ett och samma ställe. Inser att jag borde göra det. Jag har en bok numer där jag skriver ner mina intryck under läsningen och i den ska jag försöka få ner en så nära komplett lista som det går för de senaste åren i alla fall. I andra sammanhang skriver jag dock listor på längden och tvären…

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt? Jag har ett varmt, men numera ganska sparsamt, förhållande till lyriken. För kanske tio år sedan läste jag mycket lyrik och skrev också ganska mycket själv (särskilt innan och under mina kreativt skrivandekurser). Eftersom det är så länge sedan har jag svårt att nämna några riktiga favoriter men Gustaf Fröding ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Med sin kombination av solsken, vemod och sorgsenhet går hans ord ofta rakt in i mitt hjärta. Dan Andersson är också en favorit. Några svenska klassiker alltså… Och så Edith Södergran förstås – min absoluta, absoluta favorit under en väldigt lång period

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på? Jag gillar ju Peter Englund vilket säkert har med mitt historieintresse att göra (och för att man som historiker gärna tar till sig vissa förebilder inom sitt ämne medan andra förkastas ganska bryskt). Jag tycker om hans direkthet och oräddhet. Dessutom tycker jag att han har introducerat ett nytt sätt att se på och skriva historia  som jag tycker mycket om.

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst. Den engelske patienten var en härligt långsam bok som betydde väldigt mycket för mig. Filmen som var minst lika långsam tyckte jag dock inte alls om – trots Ralph Fiennes… Språket i romanen är helt fantastisk och skeendena väldigt drömskt och långsamt beskrivna. Jag kommer nog att återkomma till den i min genomgång av stora läsupplevelser.