Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger

Mordet på statsminister Olof Palme är något utöver det som kan läggas bakom oss och glömmas bort. Alla som levde då påverkades i grunden, samhället förändrades och jag tror att vi är många som delar den där obegriplighetskänslan kring att vi aldrig kommer få veta vad som hände.

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en bok om alla turer kring mordutredningen. Han satt i kommissionen som granskade utredningen och han är synnerligen inläst och lämpad att skriva boken. Men låt mig säga att Hans-Gunnar Axberger inte är en man att kalla in om man behöver ett karaktärsvittne (om man inte är synnerligen korrekt i sitt leverne). Han tar inga fångar. Han är sylvass och på något märkligt sätt så korrekt i sin beskrivning av folk att jag inte vet om jag någonsin läst något så dräpande någonsin.

Ibland vill jag gå på djupet och träffa de här människorna som beskrivs på fritiden för att få se någon sorts glimt av något som inte bara är ämbete och misslyckanden. Men det är förstås det som är grejen. Axberger beskriver ett gäng personer som misslyckats yrkesmässigt men han säger inte att de är dåliga personer (vanligtvis).

Så palmemordet. Egentligen vet jag det mesta av det här, men jag har aldrig fått det presenterat på det här sättet, den här boken känns som en viktig samhällsgärning. Att polisen inledningsvis stod handfallen kan jag förstå och förlåta, de var naturligtvis lika chockade som alla andra. Det som sen hände är svårare att greppa. Hela Ebbe Carlsson-affären och PKK-spåret är som en dåligt påhittad thriller, ingen hade sagt att den var trovärdig om det vore en film.

Elakast är Axberger mot Hans Holmér och mot den sista åklagaren Krister Peterson och dennes sorgliga power point-presskonferens sommaren 2020. Hanteringen av ”Skandiamannens” exfru ger mig verkligen kalla kårar längs ryggraden. Jag förstår att jag är i Axberger våld här, men Peterson får väl skriva en egen bok och försvara sitt beteende.

En av de mest intressanta funderingarna boken väcker hos mig är hur delikat och svårt det är det här med vittnesmål, minnen och att beskriva det man sett. Jag skulle vara ett riktigt dåligt vittne eftersom jag är galet ouppmärksam på allt och alla, men också för att mitt minne svajar. Det är stora krav som ställs på den som sett något när en statsminister mördats. Kraven på hans hustru var rent av omänskliga.

Jag vill förstås att den här boken ska berätta för mig vem som mördade Olof Palme. Det gör den inte. Kan inte göra. I början skriver Axberger att chanserna att lösa ett spaningsmord som detta från början var väldigt små och sedan med alla missar så blev det snabbt omöjligt. Det vill man inte veta.

Jag var nio år gammal den kvällen, bodde i en av Sveriges ”rödaste” kommuner. Mordet på Olof Palme var en av mina första stora sorger. Jag gick i fackeltåg och alla var där. Jag var skyddad i upplevelsen av att vi alla var lika ledsna och hade förlorat lika mycket. Jag förstod förstås för länge sedan att jag var inpackad i en känsla som inte var fakta. Hans-Gunnar Axberger påminner effektivt om hur allt inte är vad det synes vara och att det är svårt att se vad som döljer sig i skuggorna.


Om boken

Titel: Statsministermordet
Författare: Hans-Gunnar Axberger
Förlag: Norstedts (2022)