Sputnikälskling

sputnikälsklingHaruki Murakami är en författare jag älskar och samtidigt har väldigt svårt för. Hans fascination för kvinnokroppen och hans ofta slemmiga och obehagliga sätt att beskriva den och slänga in lite random bröstvårtor här och där, och att förse träiga manliga berättare med unga och villiga älskarinnor, är tröttsamt och irriterande. Men när han inte hänger sig åt rena dumheter är han ofta briljant.

När han utforskar gränsen mellan verkligheten och det andra, en gräns som kanske finns inom oss själva och är en fysisk plats samtidigt. När han ger sig hän i sin uppenbara fascination för brunnar (främst i Fågeln som vrider upp världen, men brunnarna finns i Sputnikälskling också som ett hot i bakgrunden). När han slänger sig ut i det magiska och vardagliga och absurda (som här och i Strange library förstås). Då är han genial.

Läraren K är en sån där träig berättarman och anledningen till att jag ändå gillar att lyssna till hans berättelse är nog att jag här slipper veta mer om den där ”flickvännen” än att hon finns. Hans vän Sumire däremot får jag veta desto mer om och det är nog genom henne jag typ gillar honom. Hans förälskelse i Sumire säger bra saker om honom helt enkelt på samma sätt som det faktum att hon inte är intresserad av honom utan faller för affärskvinnan Myu talar till Sumires fördel.

Sputnikälskling är en vacker och sorglig berättelse om kärlek och vänskap, om förlust. Den är sorglig inte på det där gråtsättet utan sådär att det går en sorgesam ton genom hela berättelsen. Och en av Murakamis storheter är att han skriver om magi (må vara magisk realism men ändå) så att jag känner igen mig i det. Förlusten är så väl formulerad att den genomsyrar hela romanen. Förlusten och saknaden. Kanske är det inte ens den där människan som försvann man saknar, kanske är det sig själv.

Av slutet begriper jag ingenting, det är nog det jag älskar allra mest.

SPUTNIKÄLSKLING
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Norstedts (2008)
Översättare: Vibeke Emond, originaltitel: Supuutoniku no koibito
Andra som skrivit om boken: Enligt O

The Strange library

strange libraryJag har tidigare läst långt av Murakami (Fågeln som vrider upp världen), och fakta (Underground), dags för en kortroman. The strange library mäter 96 sidor, eller en timme och två minuter om man lyssnar på den som jag gjorde.

Jag önskar att jag läst den när jag skrev om biblioteksskräck tidigare i våras på Kulturkollo, den hade passat väl in med det groteska. Murakami driver ju alltid mot det absurda, här går han all in och släpper alla spärrar. Och det blir så bra. Det är väl inte litteratur av nobelklass direkt, men det är rejält underhållande (jag skrattade flera gånger under den där timmen, och det är inte vanligt läsbeteende för mig).

The strange library är perfekt för alla som vill läsa om bibliotek (och hur vi som jobbar där egentligen hittar motivation att låna ut böcker alldeles gratis, vi kräver naturligtvis vissa ”gentjänster”), psykopatiska bibliotekarier, män i getdräkt och annat sånt där som är kul att läsa om.

THE STRANGE LIBRARY
Författare: Haruki Murakami
Förlag: W F Howes (2015)
Inläsare: Kirby Heyborne

Underground

undergroundHäromdagen frågade en person mig varför jag fortsätter köpa böcker när jag redan har så många jag inte läst. Underground av Haruki Murakami är ett argument mot det beteendet såväl som för det. Jag köpte boken på en loppis för flera år sen för att den verkade intressant och jag nog ville läsa den någon gång. Hade jag inte fortsatt köpa böcker kanske jag läst den tidigare, men om jag inte köpt den trots alla böcker jag hade hemma redan då så hade jag ju inte kunna upptäcka den helt oförhappandes i bokhyllan och då hade jag troligen aldrig läst den.

Murakami har skrivit Underground, en intervju- och tankebok om sarin-attacken i Tokyos tunnelbana 1995, för att förstå sitt hemland, det Japan han vid den tiden nästan helt lämnat bakom sig ur geografisk synvinkel men ändå bar med sig.

Boken bygger på intervjuer från de som var med och överlevde, det är en intressant och rörande inblick i enskilda liv, men också i någon sorts japansk själ, läs mer om det på Kulturkollo idag. Det är repetetivt, det är distanserat, men det är också väldigt nära och tungt. De där vardagsbilderna gör verkligen sitt jobb med att visa att det kunde varit vem som helst av oss, i vilket land som helst.

Och just det är vad Murakami vill visa. Att offren kunde varit vi, att gärningsmännen kunde varit vi. Boken avslutas med intervjuer med Aum-anhängare och är ett försök att förstå vad och varför det hände. Underground är också en intressant metaberättelse om en man som lämnar sitt land men ändå inte, och sånt är jag alltid förtjust i. Jag är nu väldigt sugen att läsa mer av Haruki Murakami igen.

Underground kommer förresten i ny svensk utgåva i höst, jag tycker du ska läsa den.

UNDERGROUND. THE TOKYO GAS ATTACK AND THE JAPANESE PSYCHE
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Vintage Books 2003)
Originaltitel: Andaguraundo/Yakusoku sareta basho de
Köp den t.ex. här eller här.

Fågeln som vrider upp världen

Ta da! Jag är klar med Ord och inga visors tegelstensutmaning. Två tegelstenar avklarade under hösten (den första recenserad här) vilket får anses vara oerhört duktigt av en tegelstensskeptiker som mig. Jag kan ärligt säga att om det inte varit för utmaningen så hade jag nog aldrig tagit mig igenom den här och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Jag tänker inte ens försöka mig på någon sammanfattning av handlingen i Fågeln som vrider upp världen. Där finns en man som blir lämnad. Där finns en brunn där mannen periodvis sitter och tänker över världen. Där finns en flicka som räknar tupéer, en gammal soldat, en pojke som slutar tala, en kvinna med röd gallonhatt och en märklig fågel… Det är lika absurt som det låter. Och alldeles, alldeles underbart… En av mina kvardröjande frågor efter mitt första möte med Murakami är varför ingen upplyst mig om, eller varför jag själv inte fattat, att han är så rolig? Otaliga gånger drabbas jag av en plötslig lust att läsa något stycke högt för min man så att han ska förstå hur roligt jag har när jag läser den där übertjocka, avskräckande saken. Men tack och lov hejdar jag mig i tid och inser att han inte alls skulle förstå eftersom det roliga ligger i hela historien snarare än i en lösryckt mening eller enstaka händelser. Det är sådär härligt absurt och utan hämningar. Det uppstår en intressant och befriande krock mellan alla dessa artiga människor och det knivskarpa som ofta gömmer sig i deras samtal.

Jag skrev att jag aldrig hade tagit mig igenom boken utan utmaningen (ja, det säger kanske en del om min mognadsnivå…) och det är nog i alla fall på gränsen till sant. I original var boken uppdelad i tre band vilket jag tycker verkar vara en glimrande idé. Förvisso pausade jag också efter varje del men det är skillnad på att få ställa in ett utläst band i hyllan och börja på ett nytt och att bara lägga undan den skittjocka boken några dagar och sedan återvända. Jag är ju som sagt allergisk mot riktigt tjocka böcker eftersom jag känner mig lite kvävd och fasthållen av dem. En 120 sidors bok är inte ett lika stort åtagande liksom… Tack och lov orkar och vågar jag utmana mig själv ibland. Annars hade jag aldrig kommit igenom The Passage , Wolf Hall, Blonde och Fågeln som vrider upp världen… Exempelvis. Och det hade varit väldigt synd, på gränsen till sorgligt faktiskt.

~Norstedts, 2007~