Vaggvisor för små kriminella

Hon är ju bara ett barn!!! Med just minst tre utropstecken. Det är vad jag vill skrika till alla i den här boken. Och jag vill säga det till Baby också – du är bara ett barn, du förtjänar inte den där skiten!

vaggvisor för små kriminellaDet gör så genuint ont i mig att läsa Vaggvisor för små kriminella, för att jag tycker om Baby och lider med henne. Och för att jag lider med Jules och nästan varenda person som nämns i boken. Det är så synd om dem alla. Men värst är det förstås för att det finns barn som har det sådär. Och att bo i slummiga lägenheter kan väl vara hänt, om de man bor med bäddar ner och håller om och älskar. Men att växa upp med någon som inte är mycket äldre än en själv, någon som knarkar och håller på. Någon med drogrelaterade sjukdomar och humörsvängningar. När alla runt omkring en får en att till slut förstå att man inte är värd det minsta lilla. Då är det väldigt hemskt att ta till sig som bortskämd, priviligierad småbarnsmorsa i radhus.

Vaggvisor för små kriminella är en väldigt bra bok, väldigt välskriven och bra. Men den borde förses med varningstext. Det borde den faktiskt.

VAGGVISOR FÖR SMÅ KRIMINELLA
Författare: Heather O’Niell
Förlag: Etta (2014)
Översättare: Elisabeth Fredholm, originaltitel: Lullabies for little criminals
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Läs ännu lite mer om boken och annat hemskt jag läst på slutet, på Kulturkollo.