Det är förstås en slump att just den dagen jag samlade styrka nog att ge mig på att läsa Bara lite till av Heidi Hakala så såg jag vårens första ekorre i träden bakom huset. Ekorren (eller ekorrarna, jag förstår att det inte är samma) är djupt symbolisk för mig. Det var den jag satt och spanade på och efter den där hösten/vintern/våren när jag var utmattad. Den glädje jag känner över att ha överlevt det manifesteras i att jag alltid börjar smågråta lite av glädje så fort jag ser en ekorre i de där träden. Och vårens första ekorrgråt kom alltså när jag lyfte blicken från just den här boken just den där morgonen i mitten av mars.
Bara lite till är rätt jobbig att läsa med mitt bagage. Värst tycker jag skildringen av verkligheten som snurrar på är. Det där att inte kunna sova, att ta på sig mer, att förnuftsmässigt förstå en sak men inte känna den. Över huvud taget tycker jag att den där känslan som liknar att sitta inkapslad i en glasbubbla är väldigt väl beskriven, och sjuk jobbig att minnas.
En sak som sällan lyfts men som den här boken påminner mig om är vikten av samtalsstöd. Jag älskar på riktigt min terapeut som jag pratade med den där perioden och lite längre. Dels var det ju så att de där träffarna gav mig något att hänga upp tillvaron på. Jag tvingades försöka formulera mina känslor och kringilande tankar och sen kunde hon plocka ner mig från snurren. Jag avgudar hennes sätt att hålla mig lugn, att vara så krass, att ha sån oändlig erfarenhet av just det jag gick igenom att hon kunde förutse precis hur jag skulle tänka och reagera precis när. Vi pratade om sånt som legat och pyrt också, sånt som bidragit till kraschen även om det inte var direkt avgörande, hon hjälpte mig att hitta ett förhållningssätt till smärtor som inte kan göras så mycket åt. Hon hjälpte mig att förändra mitt liv och för det är jag henne evigt tacksam.
Bara lite till handlar kanske inte så mycket om att förändra sitt liv, den handlar mycket om vägen in i ett kaos och ett sammanbrott och sen skymtar vi vägen framåt och vidare. Jag hoppas att Sandra tar sig tid att titta efter ekorrarna (här en metafor för lite vad som, alla har vi nog vår egen variant av ekorrarna) och att hon hittar ett lugn och får det bra.
BARA LITE TILL
Författare: Heidi Hakala
Förlag: Förlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket