The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Cromwell-tisdag: Wolf hall & Bring up the bodies

Det närmar sig final för denna inläggsserie, nästa vecka kommer min slutgiltiga (nåja) text om The mirror and the light. Så här på upploppet tänker jag att det kan passa att läsa mina texter om de två föregående böckerna från när det först begav sig.

Wolf hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då ”man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet ”ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som ”a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Originalinlägg från 2010 finns här.

Bring up the bodies

Bästa. Boken. Någonsin.

Räcker det så eller?

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva… Jag försökte häromdagen förklara för min man varför Mantel och Bring up the bodies är så bra. Gråtmild snyftade jag något om hur fantastiskt det är att få lära känna en karaktär (Thomas Cromwell) på djupet samtidigt som han själv gör det. Jag redogjorde osammanhängande för en scen där just det blir så tydligt för mig och det faller ju rätt platt som bokförmedlingsmetod. Jag har inte sett min man springa till bokhyllan och vittja Mantelsektionen än i alla fall…

Kanske är det för att jag alltid varit smått besatt av Anne Boleyns öde och läste mycket om det i tonåren som jag älskar det här så mycket. Kanske är det för att det är en så effektiv och ”bra” historia. Men det krävs ju något särskilt för att kunna berätta den också. Och Mantel är verkligen fantastisk med språket, hur hon håller tillbaka och sen droppar de viktiga orden som säger allt sakta, sakta. Hur hon inte bestämmer sig för om vi ska gilla Cromwell (eller någon annan) eller inte. De är alla rätt hemska och älskansvärda, som folk är mest. Och när Cromwell gör det historien säger att Cromwell gjorde så är det lika fasansfullt som alltid men jag förstår hur han fungerar och varför han gör det vilket gör allt ännu lite mer fasansfullt.

Wolf Hall var fenomenal, Bring up the Bodies är kanske ännu bättre och nu är det bara att vänta på den sista boken om Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig till sidan av tronen (att det här är en oerhört intressant berättelse om klass har jag inte ens nämnt men det är det), och med tanke på vad som ska hända där så lär det inte bli mindre spännande. Hilary Mantel har nu också följt upp sitt mästerverk med ett till vilket gör mig ganska lugn inför fortsättningen, det är så skönt att kunna lita på en författare.

Jag har förstått att Hilary Mantel inte hör till de allra mest lästa i Sverige (hon är ju fortfarande inte översatt till svenska vilket hon borde vara) men finns det möjligen någon där ute som läst något annat av henne? Själv är jag nyfiken på den där boken om Franska revolutionen (A Place of Greater Safety) – någon som läst och kan säga om den är någonstans i närheten av så bra som Wolf Hall och Bring up the Bodies?

Originalinlägg från 2012 finns här.

Cromwell-tisdag: Glädjen i att läsa om, och dessa fantastiska översättningar

Nu under sommaren, i semestertider tycker jag att det är på sin plats att återpublicera denna text där jag försöker ge ett motgift till alla former av lässtress. Jag jobbar som bäst på att följa mina egna tips…

När jag läste igenom texten här under, som är det enda jag skrivit om läsningen av de svenska översättningarna av böckerna, eftersom det var först i höst och vinter som jag läste dem så, så insåg jag att jag glömt att nämna det allra viktigaste. Jag glömde att hylla den fenomenale översättare Jesper Högström. Jag begriper inte hur det är möjligt eftersom jag beundrat hans arbete långt innan jag läste det, hans sätt att förhålla sig till och tala om Mantels romaner är så himla fint (mer om det kan du läsa i Annas intervju på Kulturkollo). Och när jag nu äntligen läste översättningarna njöt jag var sekund av att vara i händerna på inte bara en utan två konstnärer. Så äras den som äras bör, Jesper Högström är en fenomenal översättare! (Och min plan är naturligtvis att så snart boken släpps på svenska också införskaffa den utgåvan och förlänga möjligheten till läsning innan det är obönhörligen slut.)

Här kommer så inlägget (sorgligt utan översättarhyllning) som jag skrev i februari, det känns som en livstid sen men är lika aktuellt nu som då. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.

Cromwell-tisdag: Jag minns när jag läste dem för allra första gången…

Jag har återkommit och återkommit till de här böckerna, jag har tjatat och tjatat och tjatat och jag förstår om ni är trötta vid det här laget. Jag förstår, men jag struntar i det och tjatar lite till genom att återpublicera ännu ett av dessa hyllningsinlägg. Ursprungsinlägget finns att läsa här.

Jag minns när jag läste Wolf hall första gången och hur oerhört dåligt jag mådde och hur mycket det förbättrade mitt liv att Hilary Mantel så uppenbart skrivit boken alldeles särskilt för mig.

Att jag mådde dåligt berodde på att jag fått sparken från ett jobb jag ändå inte gillat och att jag inte visste hur framtiden skulle bli, jag gick in i en depression som blev ganska djup till slut. Mitt sällskap om dagarna var Wolf hall som jag läste mig igenom ord för ord, med en engelsk ordbok vid min sida och med ett oerhört tålamod. Hilary Mantel hade som sagt alldeles uppenbart tänkt på mig när hon skrev boken, hur ska man annars förklara att den innehöll allt jag älskar – historia, Anne Boleyn, karaktärer att förälska sig i för att de inte är perfekta, ett språk som aldrig sett sin like.

Jag läste Wolf hall vintern 2009/2010, precis när boken fått sitt välförtjänta Bookerpris. Sen läste jag Bring up the bodies sommaren 2012, precis när den kommit ut och innan den fick sitt välförtjänta Bookerpris. Jag grät lite av lättnad när oron släppte och jag insåg att den var precis lika bra.

I mars fick vi veta att den tredje, länge efterlängtade boken ges ut till våren. Livet förändrades igen.

Om mornarna så finns det sen i augusti en stund då det inte spelar någon roll att det är tidigt. Det är en stund jag kan längta efter och en stund jag kan vilja stanna i för alltid. Det är stunden med Thomas Cromwell och Hilary Mantel.

Jag förbereder ankomsten av Hilary Mantels tredje bok om Thomas Cromwell, The Mirror and the light, som om det vore frälsarens fördelse. Som jag längtat! Så nervös jag är! För Wolf hall och Bring up the bodies är verkligen precis så bra som jag minns dem. Jag läser Jesper Högströms svenska översättning nu för första gången och det är verkligen remarkabla berättelser, språket är fantastiskt men ändå är det alltid människorna som står i fokus, som är huvudsaken.

Jag kan inte hoppas att The Mirror and the light ska kunna mäta sig med sina föregångare, så bra kan inte en författare vara. På så sätt är det dumt att läsa om dessa nu. Men jag kan samtidigt aldrig ångra en sådan sak. Jag gissar att trilogin om Cromwell kommer vara det jag lyfter fram som mitt allra bästa när jag anmodas att boktipsa på ålderns höst. Jag tror inte att något annat kan vara större ens när jag som 107-åring ser tillbaka på min läsning. Det är så fantastiskt bra!

Cromwell-tisdag: Resan till Stratford upon Avon

Ett av mina finaste minnen av bokbloggsgemenskap är när Royal Shakespeare Company (RSC) släppte sitt spelprogram för hösten och vintern 2013/2014 och massor av bloggkompisar började skicka meddelanden om att jag måste kolla upp det för de skulle sätta upp Wolf hall. Man kan säga att min kärlek (den som jag gastat om rätt högljutt sen jag läste Wolf hall första gången) inte passerat obemärkt. Den dagen förstod jag att jag var läst och att det fanns människor där ute som kände mig genom det jag skrev här på bloggen. Det var faktiskt väldigt stort.

Jag agerade förstås som tipsarna förväntat, jag beställde biljett till föreställningen bums och tvingade min man att resa med mig till Stratford upon Avon för att se pjäsen. Såhär skrev jag precis efter att jag kommit hem (det inlägget hittar du här):

Jag har ägnat fyra dagar den senaste veckan åt att njuta av London och bokhandlar och kultur och jag tänker berätta om det under de närmaste dagarna, idag håller vi oss i Stratford Upon Avon. Detta Stratford ligger två timmars tågresa från London, är Shakespears födelseort och en ganska litet samhälle där det mesta kretsar kring skalden. Vårt hotell hette exempelvis the Shakespeare, som ungefär hälften av alla andra…

Det finns mycket av äldre bebyggelse kvar, många små söta butiker och minst en trevlig pub att fördriva tiden på (jag hann bara testa en) Stratford var trots regn och blåst den allra största upplevelsen, att få komma ut i landet lite och se de där hedarna och landskapet genom tågfönstret. Fantastiskt!

Den allra största upplevelsen var ändå Swan theatre, ett av RSCs teatrar nere vid Avon. Vi såg uppsättningen av min absoluta favoritbok Wolf Hall och den var verkligen oförglömlig. Teatern, byggd som en teater på Shakespeares tid med nivåskillnader och balkonger där en får luta sig framåt eller stå och uppleva, förhöjde verkligen upplevelsen. Det var värt pengarna och ansträngningen bara det. Det enda negativa var att vi satt högt upp och jag är fobiskt rädd för höga höjder, men pjäsen var tack och lov så bra att jag glömde det under de tre timmar det pågick.

Bilden föreställer Swan Theatre och är lånad härifrån.

Cromwell-tisdag: Det går långsamt framåt

Jag ska inte säga att det går segt. Det är snarare så att jag drar mig för att sätta mig ner med The mirror and the light eftersom jag är alldeles för trött, sliten och värmemosig för att göra den rättvisa efter jobbet om kvällarna. Men på fredag går jag på semester och sen ska inget komma emellan oss.

Det är inte helt fel med den här dröjsamheten heller, jag läste om Cromwells midsommartid helvetesåret 1536 (Anne Boleyn är precis nyavrättad och Cromwell slåss en del med det där och vad som blev gjort, just nu tassas det på tå kring ”de gamla släkterna” och prinsessan Mary som inte alls är prinsessa längre eller igen) samtidigt som jag firade midsommar helvetesåret 2020. Sånt är jag väldigt svag för när jag får till, så jag ser det som en bonus med långsamläsningen.

Cromwell-tisdag: Tv-serien

Jag har läst och läst om de två första böckerna, men en sak jag inte gjort är att se om tv-serien. Wolf hall i tv-format är också en formidabelt fin sak, men jag avvaktar med en omtittning tills sista boken finns också i det formatet. Allt måste förberedas i rätt ordning…

För dig som läst böckerna men inte sett tv-serien vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Såhär skrev jag om tv-serien när det begav sig, våren 2015 (hela det inlägget kan du läsa här). Varning för spoilers, texten är skriven till dem som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det. Eller se tv-serien direkt, men läs inte min sammanfattning.

Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är. Om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år*…

*Här kunde jag inte låta bli att ha kvar min oskyldiga och fortfarande naiva förhoppning om att tredje boken skulle komma ut redan 2016. Tillåt mig gapskratta. Så många timmars önskegoogling senare… Det gick fem år, det kändes som femtio.

Cromwell-tisdag: En början

I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:

Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.

I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.

Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.

I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.

En bra sak – påsk, långsamhet och påskläsning

Lugnet sänker sig, i alla fall här. Jag kommer stänga nyheterna ute, jag tänker promenera i skogen och jag ska djupdyka in i Thomas Cromwells värld.

Vill du själv läsa lite mer påskbetonat så har jag skrivit om läsning (och tittning) kring kristen tematik en rad gånger, bland annat detta: En långfredag om tvivel och tro, En text om Pär Lagerkvists mästerliga Barabbas, Kristen tematik och myt på tv, Den gulklädde syndabocken eller förrädaren, om Judas utifrån Amos Oz roman.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här