When she woke av Hillary Jordan

Premissen för When she woke är intressant, jag införskaffade boken för att den fanns med över en lista på böcker man ville läsa om man gillade Tjänarinnans berättelse (tillsammans med bland annat The power). I When she woke straffas kvinnor som förbrutit sig mot lagen hårt. Hannah vaknar upp på en sorts tillfällig fängelseavdelning efter en summarisk rättegång sen hon blivit påkommen med att ha gjort en abort. Straffet – hon har fått ett ämne injicerat som inte bara gör henne spårbar utan också färgar hennes skinn rött (rött är för de som dödat, gult är för mindre förseelser). Tiden på ”avdelningen” är vidrig, men det är när hon ska ut i samhället, med sitt brott så tydligt skrivet på sin hud som det blir hemskt på riktigt.

Det är ett radikaliserat, kristet samhälle som skrivs fram. Terror, naturkatastrofer och en pestliknande sjukdom som ändrat förutsättningarna för reproduktionen har ändrat samhället i grunden, och ändå är det förstås mycket som känns igen. Idag mer än någonsin. När jag läste Tjänarinnans berättelse blev jag arg, när vi var framme vid tiden för tv-serien kände jag en skräck i kroppen jag inte känt tidigare. Att läsa When she woke idag är att nästan inte kunna andas. Vi är så fruktansvärt nära ett samhälle där kvinnor inte äger sina kroppar, eller ska jag kanske hellre säga att vi är så många steg längre ifrån den utopiska tillvaro där vi gör det än vad jag hoppades, än vad vi var.

Jag tyckte mycket om Hilary Jordans debut, Mississippi, men jag tycker tyvärr inte riktigt lika mycket om When she woke. Den är intressant, skrämmande och tankeväckande, men den hade tjänat på att kortas lite (första halvan av boken är oerhört tät och välskriven, riktigt trollbindnade, sista halvan är något helt annat tyvärr) och på att författaren hade en tydligare vision om vad som är huvudsaken tror jag. Och så hade slutet gärna fått vara mer öppet.

WHEN SHE WOKE
Författare: Hilary Jordan
Förlag: HarperCollins (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Mississippi

mississippiDet är bara att konstatera att ni har god smak hörrni, och att jag har en hel del riktigt bra böcker hemma i bokhyllan. Efter mars månads hyllvärmaromröstning som var historiskt jämn blev jag inte bara taggad att läsa vinnaren utan också den goda tvåan, Mississippi av Hillary Jordan. Tur det!

Mississippi beskriver det lilla livet, det vardagliga, sköra och obegripligt skitiga livet i det nyblivna efterkrigstidens amerikanska söder. Det känns som om det fortfarande var 1800-tal. Jag mår illa rätt ofta när jag läser den här och jag får en förståelse för förtrycket av svarta och kvinnor som jag nog inte riktigt haft tidigare även om jag trott det. Jordan blottlägger mekanismer som idag är begravda om än inte så djupt i jorden som vi gärna vill tro.

Kriget har gjort saker med de här människorna oavsett om de deltagit eller inte och samtidigt har ingenting hänt. De som kommer tillbaka kommer tillbaka till en plats där alla förväntar sig att det normala ska bestå. Den svarta soldaten ska återgå till sin slavposition, även om slaveriet motvilligt upplösts. och den vite krigaren ska glömma det hemska han gjort och vara så glad som alltid, och dessutom glömma att han stridit med den svarta soldaten för sitt land. Det är hjärtskärande rakt igenom. Och Laura som tvingas ut i skiten utan att kunna protestera, för det gör inte kvinnor. Barnen som dör och hostar och leker. Karlarna som hittar på sina egna lagar för att döva den där ångesten som måste vara total, att inte duga, att inte vara bra nog att tillfredsställa ens sig själva. Herregud vad synd det är om allihop eller inte… Jag har några invändningar nämligen. Pappi är exempelvis en så genom hela märgen vedervärdig figur att jag inte tror på honom eller hans existens (jag vet att det finns hemska människor men de genomruttna varianterna är så ofantligt sällsynta att de inte funkar i litteraturen för mig). Det finns inte ett förmildrande drag hos honom och det gör honom helt obegripligt och ogripbar. En annan sak jag inte gillar är de där framåtblickarna – det var sista gången jag hörde hans röst, i och med att vi gjorde så beseglades hans öde, kanske var det när vi gjorde så som allt började. Jag fattar ändå att vi är på väg mot crescendot, en plantering räcker bra för mig, femtio gör det hela mindre spännande eftersom jag vet att det som händer aldrig kan leva upp till det som byggs upp. Sen, om vi ska avsluta gnälldelen av detta, så har jag svårt för titeln också… Där Mississippi är väldigt allmänt så berättar originalet  Mudbound väldigt mycket – gården som nav, leran, det instängt klaustrofobiska.

Men förutom de små invändningarna så älskar jag den här boken väldigt mycket. Karaktärerna fungerar (förutom Pappi då men jag fattar varför han finns där, om han ändå fått klappa en sondotter på håret eller något…), omgivningen är så misserabelt trovärdig att jag vill gråta och förtrycket skildras på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig.

Många andra har också skrivit om boken, bland andra: Eli läser och skriver, Enligt O, Och dagarna går, Bokmilaskogen, Böcker böcker, böcker.

Mississippi av Hillary Jordan. Historiska media.