Jag överdoserade ätstörningsskildringar en gång i tiden. Det var under tonåren och den tidiga tjugoårsåldern då jag själv var en aning matstörd och letade sympati, inspiration och vad det nu var. Hillevi Wahls Hungerflickan är mitt enda återbesök i genren sen dess.
Usch vad jag känner igen mig i den här boken. Ok, mina föräldrar är inte missbrukare, jag har aldrig rest på ”kompissemester” till Ibiza eller åkt som utbytesstudent till USA. Men jag har ändå varit där.
Hillevi Wahl fortsätter sin berättelse om Irmeli, som vi först mötte i Kärleksbarnet, som nu är tonåring och bor hos sin frånvarande pappa som hon aldrig riktigt når. Hon är så gott som osynlig i skolan och obegriplig för sina skolkamrater. Som en sista utväg flyr hon till USA som utbytesstudent i hopp om att hitta någonstans att passa in och höra till. Hon hittar ätstörningen.
Jag vill gråta mest hela tiden jag läser samtidigt som jag skrattar åt dråpliga situationer. Jag blir starkt berörd av den här boken och hatar den ibland för hur den för mig tillbaka till sånt som jag gärna vill släppa och lämna långt, långt bort. Hillevi Wahl har skrivit en väldigt fin och viktig berättelse om allt det som ätstörningar är – dålig självkänsla, ensamhet, tomhet, självhat och skam. Jag skriver helhjärtat under på författarens inledningsord om önskan att sudda ut skammen – över oss själva och de val vi gjort. En gång för alla. Gör slut med skammen!
Hungerflickan är utgiven på Norstedts förlag. Utgivningsår: 2010.