Favoritläsning: Doktor Glas

20130521-111758.jpg
Det dallrande sommarvärmen. Den där svettdrypande promenaden som inte kan svalka ens i tunnaste sommarkostymen. Vid cafébordet, drickande något läskande. Doktor Glas är förstås en bok om ett moraliskt dilemma men för mig är det framförallt en kroppslig upplevelse, en kroppslig minnesbild.

Så här i högsommarvärmen är den förstås fantastisk, när man kan läsa om hettan och förstå varför det blir som det blir. Men Hjalmar Söderberg är så sjukt skicklig att jag faktiskt kan läsa det mitt i vintern också och ändå förstå. Doktor Glas är en skildring av en sommar så påträngande att vi inte får luft, så som jag upplever sommaren när den blir för lång, för varm och för… Inte så att jag klagar förstås (det får man ju inte!) men jag kryper allt in i skuggan jag och ligger där flämtande med min apelsinsaft och längtar efter sommarkvällen som är mycket mer av min vän. I Söderbergs bok finns ingen skugga, ingen tillflykt och inget ställe att vara annat än i det offentliga. Mitt i. Glas spinner sina världar under några tryckande veckor och ibland är det nästan så jag förstår honom. Och den där sista scenen när han måste göra eller inte göra det. Också den minns jag mycket kroppsligt. Som en långvarig darrning av skräck i hjärtat, ända ut i ryggen.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag

Kärlekstrio

Veckans tematrio handlar denna vecka (förstås) om kärlek och närmare bestämt om olycklig kärlek…

Den första bok i detta ämne som kommer upp i huvudet är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken om Arvid och Lydia. Det är sannerligen kärlek mellan de två och den är i alla delar olycklig och det är så otrolig sorgligt och vacker alltihop.

Jag har säkert nämnt Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf i någon tidigare tematrio men jag kan inte låta bli att återkomma. Det finns väldigt mycket olycklig och oförlöst kärlek där. Mellan Jan och dottern Klara Fina förstås men också mellan mor och dotter och mellan Jan och hans hustru. Vackert och sorgligt!

Mitt sista bidrag kan nog diskuteras eftersom det hela får ett lyckligt slut. Men stora delar av Jane Austens Övertalning kretsar ändå kring bortslösad och till synes förlorad kärlek. Det är dessutom en av de av hennes romaner som jag tycker allra bäst om varför den får hänga med på ett hörn här.

Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.