Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

The Queen of nothing av Holly Black

Åh vad Holly Black är bra! Jag älskade hennes första älvserie (som hänger ihop med den här), men den här superälskar jag. Jag tror att det kan vara så att alla delar i trilogin är lika bra och är det en som är lite svagare så är det den första, ovanligt nog.

Jude är en sån kämpe, en sann hjälte. Hon och Cardan är förvisso ett power couple, men det är hon som är musklerna och hjärnan och det tycker jag väldigt mycket om, lika mycket som jag gillar att Cardan är medveten om och helt ok med det.

Den här tredje och avslutande delen är action från början till slut. Det finns inte ett enda avsnitt där man kan luta sig tillbaka, det är full fart hela tiden. Tidigare böcker tog mig rätt lång tid att tråckla mig fram i, för att begripa allt. Den här svischade jag igenom på några timmar, eftersom grundarbetet var gjort.

Sånt man får här som jag tycker särskilt mycket om är syskonen och deras relation och betydelsen av familj hur den nu råkar se ut. Det är mer lojalitet än svek i den här boken och det har jag längtat efter.

Jag hoppas på mer från Holly Black framöver, det går ju inte att få nog.

THE QUEEN OF NOTHING
Författare: Holly Black
Förlag: Hot key books (2019)
Avslutande delen i trilogin The folk of the air, tidigare delar: The cruel prince och The wicked king

The wicked King av Holly Black

Vid nyåret det år som skulle bli 2020 läste jag första delen av Holly Blacks ”The folk of the air”-serie och gillade mycket. Genast köpte jag de övriga två delarna även om jag redan då misstänkte att jag skulle komma att spara dem tills de verkligen behövdes. I påskhelgen i år behövde jag dem verkligen så då var det dags.

Det som är så perfekt med The wicked King just nu är att det förvisso är lättläst, men man måste ändå anstränga sig lite för att hänga med i intrigerna. Jag var lite trött på att bara orka med det det lättaste fluffet, The wicked King är fluff, men också lite mer än det.

Den där olydiga kungen som boken handlar om sitter på tronen från början, han är en oerhört besvärlig kungason som vår egentliga huvudperson Jude tvingas hantera så gott det går. Hon hade mer än ett finger i spelet när han hamnade där och nu måste hon styra upp det, men han är långt ifrån pålitlig. Här finns intriger i överflöd (men inte för mycket), här finns ingen man kan lita på och samtidigt är det förledande bekvämt och hemtamt i den här världen som Holly Black målade oss redan i den föregående trilogin.

Jag älskar hur Holly Black leker med allt – könsroller, makt, normalitet. Hon kan göra det så fritt eftersom hon byggt upp världen hos älvorna, men jag låter mig inte luras, jag vet att det också handlar om oss.

Du behöver bara vänta några dagar tills jag berättar vad jag tyckte om den sista boken i trilogin – The Queen of nothing.

THE WICKED KING
Författare: Holly Black
Förlag: Hot key books (2019)
Andra delen i trilogin om The folk of the air, första delen: The cruel prince

Just nu i april 2021

Det finns mycket att vara tacksam över. Som att den i vanliga fall rätt trevliga månaden mars (den är väl i ärlighetens namn mest trevlig eftersom den inte är februari, men ändå), som i år blev alldeles galet förfärlig, nu äntligen är över. Det har varit tungt av kattsaknad och annat, men man tar sig igenom allt med hjälp av fluffläsning och kramar. Nu bestämmer jag att det ska bli bättre, bra till och med. Och det ska bli vår!

Just nu…
… läser jag: Holly Blacks The wicked king (snart kastar jag mig in i fortsättningen, The queen of nothing). Att kasta sig in i en fantasivärld är mitt bästa recept på perfekt långhelgsläsning.
… ser jag på: Masterchef Australia (jag vet inte hur jag ska klara mig när säsongen snart är slut), Husdrömmar, It’s a sin (har haft en sjukt lång paus pga ej orkat sorgligheter) och Last week tonight med John Oliver.
… lyssnar jag på: fågelkvitter och vårbäckar.
… längtar jag efter: knoppar och blommor och löv och fåglar och kaffe i eftermiddagssol.

Svara gärna du också och titta in hos mina gamla Kulturkollokompisar Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

The cruel prince av Holly Black

Holly Black kan verkligen det här med älvor, på rätt sätt, med grymhet snarare än puttenutt. The cruel Prince är första delen i en ny trilogi om de blodtörstiga fefolken och människor mitt bland dem.

Huvudperson i The cruel Prince är absolut inte den grymma prinsen, frågan är ens om det är han som är grymmast. I mitten står istället Jude, ett människobarn som på värsta tänkbara sätt hamnat mitt i älvfolkets hovintriger. I bokens början kliver en blodtörstig man in i hennes hem och slaktar hennes föräldrar varefter hon och hennes systrar tvingas följa med mannen till älvornas land och tvingas leva där som hans barn. Snacka om upplägg för vissa obalanser i sinnen och relationer.

Jag tycker mycket om Jude och hennes balansgång mellan att passa in och försöka behålla någon liten glimt av mänsklighet. Om prinsen, Cardan tycker jag förstås inte, men han är intressant när man anar att det finns annat där bakom än bara ondska. Men det är Jude som är intressant på riktigt. Och Vivi som vi får lära känna lite på ytan bara.

Jag läser gärna vidare i den här serien, men först ska jag läsa om hennes andra serie om älvorna, den som börjar med Tithe. Jag minns inte mycket av den annat än att jag tyckte väldigt mycket om den och nog mycket för att inse att den hänger ihop med den här.

THE CRUEL PRINCE
Författare: Holly Black
Förlag: Hot Key books (2018)
Första delen i serien Folk of the air.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Några barnböcker

Jag är ju inte bara bokslukare för egen del, jag läser dagligen för två barn också och det här är vad vi ägnat sommaren åt:

spiderwick chronicles

Vi har läst hela Spiderwick-serien. Och Bortom Spiderwick-serien. Vi har sett filmen. Vi har lånat Fälthandboken på biblioteket, och hastigt återlämnat den när vi förstod att det inte alls var säkert att ha den i huset…

Vi har haft en alldeles underbar sommar och nu såhär i efterhand är det ingen som vill kännas vid att allt började med påtvingad läsning eftersom jag ville läsa Holly Black och ungarna inte förstod sitt eget bästa förrän första kapitlet var genomläst. Jag kommer låta det passera utan någon ”vad var det jag sa”-dans, men lita på att jag kommer använda det som argument nästa gång påtvingad läsning är nödvändig.

Annat jag och vi läst:
Herr Grums – honom börjar jag tröttna en smula på och möjligen barnen också…

Odd och frostjättarna – läste jag själv och den var verkligen inget utöver det vanliga. Jag tänkte att den skulle vara i klass med min bästa Gaiman – Coraline – men det var den ju inte. Han är fascinerande ojämn herr Gaiman.

Det svarta hjärtat

Vi gör det här så kort och koncist som möjligt. Jag gillar Holly Black väldigt mycket och jag gillar Det svarta hjärtat som jag gillar Den vita katten och Den röda handsken. Det är en välskriven och sammanhållen serie och jag är svag för de där samvetsförebråelserna Cassel hänger sig åt i fråga om hans fasansfulla och fantastiska krafter. Holly Black gillar att inte förenkla och problematiserar istället, på många plan. Mitt enda problem ligger på läsplaneringsplanet. Det är alldeles för länge sen jag läste del ett och två i serien för att jag ska kunna få sammanhang med Det svarta hjärtat. Jag känner att jag inte riktigt gör den rättvisa när jag glömt framförallt känslan från det som redan hänt. Eftersom det här är väldigt lättlästa böcker tänker jag mig nog en omläsning av hela trilogin ganska snart, kanske i sommar. Jag återkommer med en rapport efter det.

Det svarta hjärtat av Holly Black. B. Wahlströms

The Poison Eaters

Holly Blacks The Poison Eaters köpte jag, på tips av Sara, efter förra årets Tithe-läsfest. Jag ville helt enkelt ha mer Black! Och nu när jag äntligen läst novellsamlingen så förstår jag varför.

Jag tänker inte gå igenom novell för novell men tycker att det här är en väldigt jämn bok för att vara en novellsamling. Alice Munro borttagen så brukar texterna i samlingar hålla lite blandad kvalitet (ja, jag tittar på dig Stephen King). I The Poison Eaters är det dock genomgående väldigt bra. Den första novellen, The Coldest Girl in Coldtown är fenomenalt bra och Black lyckas till och med få till en ny spinn på vampyrmyten som ju annars är lite sömning nu för tiden. Den har blivit till en roman som jag snarast måste läsa. Sen är jag väldigt svag för den där biblioteksnovellen också förstås, så magisk och så fint slut! Men ingenting kan riktigt mäta sig med det knytnävsslag av genialitet som är avslutningsnovellen, titelnovellen, The Poison Eaters, oj vad bra den är! Det är saga och klassiskt och nytt och slutet, slutet! Det är en novell som gör det där perfekta, berättar hela historien, lämnar en hel del åt fantasin men inte lämnar läsaren skrikande efter en romanvariant. Den är fulländad i sin form.

Jag gillar The Poison Eaters väldigt mycket och är nu redo att traska vidare in i Holly Black-land. Tack för tipset Sara och tack tre på tre-utmaningen för puffen att äntligen ta tag i läsningen!

Den röda handsken

Jag måste ha varit superseg eller sur när jag läste första delen av Holly Blacks senaste trilogi, Den vita katten, för den gillade jag inte alls särskilt mycket. Möjligen kan det ha varit omslaget som skrämde mig… Eller så var den helt enkelt inte lika bra.

Nya boken, Den röda handsken, gillar jag dock jättemycket. Det är så himla trevligt att återknyta bekantskapen med den där formidabla iakttagaren och detaljkonstnären Holly Black som jag lärde känna i Tithe.

Cassel drabbas av både det ena och det andra i den här boken och jag känner att jag inte vill berätta något om det för att inte spoila. Berörsamhället ifrågasätts i alla fall allt mer och tillvaron blir ännu mer av en ”är du med eller emot oss”-fråga. Och så finns där ju den där kärleken förstås… Lila som blivit berörd och därför inte längre får finnas i Cassels tankar men som förstås ändå gör det. Där finns Cassels vänner som man gillar och irriterar sig på, precis som det ska vara. Och den fasansfulla mamman och brorsorna. Och den här gången betyder de faktiskt någonting för mig, inslaget av klass och klasskamp blir lite mer tydligt och allt faller på plats och lovar att avslutas på ett formidabelt sätt i den sista boken. Så nu hoppas jag bara att hon håller vad hon lovar den goda Holly Black, och så tänker jag ta tag i mitt projekt att läsa ännu mer av henne. Omgående.

~B Wahlströms, 2012 / Recensionsexemplar~

Tithe mfl

Det där med att skriva om älvor utan att det blir fånigt är väldigt, väldigt svårt. Melissa Marr har inte lyckats särskilt bra (enligt mig alltså) och Charlaine Harris kommer undan med sina älvor men bara med med blotta förskräckelsen. Länge trodde jag att det helt enkelt var omöjligt att skriva bra om fefolk. Tills jag tog Saras råd och läste Holly Blacks älvserie. Och upptäckte vilket mirakel av fånighet den inte är…

Såhär är det – Kaye är människa, hon kan se fefolket och hon springer på en sårad älvriddare som hon räddar livet på. Sen blir det komplicerat och Kaye befinner sig snart insnärjd i fefolkets blodiga maktkamp där ingen tvekar inför att använda människor som brickor i spelet. Visst, det låter fortfarande fånigt men det är det inte. Holly Black har skapat en värld som man vill gå vilse i, det är bokstavligt talat smärtsamt att lägga undan böckerna när man måste göra tråkiga vardagssaker som exempelvis laga mat till sina barn och sova… Jag tror att hemligheten är att Black tar ämnet och världen på allvar samtidigt som hon ger utrymme åt såväl vildsinta fantasier som humor. Och så finns det inga mesiga brudar som måste räddas… Och inga ojämlika kärleksrelationer mellan en kille och en tjej som behöver räddas… Bara en sån sak, genial, undrar hur hon kom på det?

Allt det här med hur det känns och hur man gillar och inte vill lägga bort fungerar som beskrivning på hela serien. Jag älskar Tithe, gillar Valiant och älskar Ironside. Jag tror att jag hade lite svårare att ta till mig Valiant just för att den i så stor grad utspelar sig i staden, som även om den är närmare älvvärlden än man kan tro, känns trist vardaglig i jämförelse. Det är hur som helst underbart att få försjunka i Blacks värld för en stund, jag hoppas att något svenskt förlag snart förstår att de måste översätta serien så att fler får uppleva det.

Uppdatering: Jag har nu blivit upplyst om att Tithe faktiskt finns utgiven på svenska (se kommentarerna) men det kan väl vara på plats med en nyutgivning och en översättning av resten av serien också…