Ull

När en läsare nu för tiden tar sig an Ull (Wool) av Hugh Howey känner hen gärna ett visst förväntanstryck på sina axlar (eller var det nu sitter). Det här är en bok som ska älskas, besinningslöst och utan återvändo. Som Hungerspelen och Förr eller senare exploderar jag. Det här är ingen mellanbok. Så ni får förstå att när jag började läsa Ull var det med ett stort mått av förväntan, och ett litet mått rädsla.

Låt mig vara ärlig. Början är seg. Inte allra första början om mannen som klättrar mot silons topp på ett underbart sorgesamt och långsamt sätt. Det älskar jag! Men det som kommer efter, detta oändliga trapptravande för att vi ska få se silon från insidan och lära oss något om hur det är uppbyggt. Det är riktigt, riktigt segt. Sen, när typ tredje delen börjar, tar det fart. Med Jules. Saker börjar avslöjas, Howeys IT-enhetshat blomstrar och det rullar på ganska snabbt. Sen tycker jag att det tappar fart mot slutet igen men det är nog bara jag.

När det gäller Ull så vill jag inte avslöja nästan något om handlingen, det är en sån bok en måste få utforska själv. Människor bor i en silo, det är rätt instängt men de har inget val. Typ. Det låter ju inte överdrivet lajbans men jag tycker att det är bra, inte fantastiskt, men bra. Jag är alltså en avfälling som inte tokälskar den här boken. Jag gillar den skarpt och kommer absolut läsa vidare i serien för att få fördjupa mig och för att få veta hur det går förstås. Jag rekommenderar Ull varmt till alla som gillar dystopier/postapokalyps, samhällsanalyser och kvinnor som får fatta egna beslut och vara sig själva. Jag rekommenderar också lagoma och realistiska förväntningar…

Ull av Hugh Howey. Norstedts förlag

Läs också Bokstävlarnas recension som fick mig att begripa att jag måste läsa.