När tröttheten slår till

När jag blir riktigt lästrött och vill ha något lättsmält och bekant men inte orkar läsa om någon av mina vanliga livräddare, då vänder jag mig till fanfiction. Ett tag var det Sookie Stackhouse-fanfic som gällde och jag hittade några riktigt bra som dock alltid spårade ur i oändliga sexscener.

Nu senast slog det mig att det var fanfic som skulle göra mig lycklig när jag läste om Hungerspelen för jobbets räkning, såg filmen och tappade orken att läsa men ville stanna i världen. Jag ville helt enkelt göra det där som mitt läsinspirationsskäl handlar om men utan att orka fantisera själv… Så nu blev det fanfic och eftersom jag inte orkade med det uppenbara Katniss/Peeta-köret inriktade jag mig på min favvokaraktär Haymitch. Och herregud vilken fantasi folk har! Behöver jag säga att den här läströtta bloggaren fastnade ett tag (läs några veckor) och gick runt bland utbudet i ren och storögd förundran?

Jag kan omöjligen recensera fanfic eftersom den till så stor del bygger på något som redan skapats, det vore som att recensera en fantasi eller en dröm. Jag har läste en hel del och mycket är förstås förfärligt, mycket är ren porr (jag kommer aldrig mer se Haymitch eller Katniss med samma ögon igen, känner mig lite smutsig faktiskt) men sen finns det sånt som är riktigt bra också. Det välskrivna, det som känner in karaktärerna, det som utforskar smärtan som bara anas i Collins böcker. Och mörkret förstås. Det jag tycker allra mest om i hela fanficvärlden (och jag älskar den!) är interaktionen mellan de som skriver och de som läser. Att de hjälps åt och fantiserar tillsammans. Som helhet kan jag säga om fanficvärlden att det förstås finns mycket skit men guldkornen är så klart glänsande att det är värt letandet. Sen tycker jag att hela företeelsen, att folk skriver ner sina fortsättningsfabuleringar så att andra får läsa, är fantastiskt. Det finns så mycket kreativitet! Själv har jag aldrig skrivit fanfic, annat än i mitt huvud där det formuleras varje dag, men jag känner att jag borde ha gjort det i tonåren.

Som jag sa så har jag läst en del de senaste veckorna och bland det jag hittat så vill jag inte tipsa om det uppenbart dåliga eller porrberättelserna men en del bra har jag allt hittat. Rekindling som jag läste först, om Katniss post-Mockingjay och Haymitch och hur de försöker få liv i Katniss igen efter allt som hänt, är riktigt välskriven. Den känns för det mesta imponerande trogen karaktärerna. Visst är det skolflicksaktigt att tro på kärleken på det sättet men i alla fall jag mår rätt bra av det ibland, som motvikt. Och så blir jag lätt tårögd över att en hobbyförfattare får till den där dynamiken och jämställdheten som så många ”riktiga” författare misslyckas med. Den andra fanfic jag läste kring samma tema (Katniss/Haymitch) heter On fire och är skriven av en författare med ett annat språk än engelska som förstaspråk vilket betyder att det blir lite halsbrytande ibland men samtidigt imponeras jag över hur välskrivet det ändå är. Själva berättelsen spårar ur och ner i sexdiket efter ett tag men i alla fall en stund är det riktigt fint om vänskap och trasighet. Några lite kortare berättelser som är läsvärda är: Tick tock, Only fear that makes you run och Exist

Just nu känner jag mig lite mätt på hungerspel och Panem och allt (intrigen blir lite enahanda också till slut trots att alla naturligtvis adderar sin egen del, allt slutar lite på samma ställe vilket blir ganska tröttsamt efter överdos) men jag kommer absolut återvända som läsare till fanfic-världen för att fördjupa mig i någon annan bok/serie/karaktär.

Läser du fan fiction? Har du några fanfic-tips att ge mig, inom vilken fandom som helst? Eller har du skrivit fanfic och kan intyga att det är så kreativt fantastiskt och utvecklande som jag vill tro?

 

 

 

Det var inte igår…

…som jag var på bio själv alltså. Jag ser en hel del mer eller mindre kassa barnfilmer för att det är så svårslaget fantastiskt att få uppleva den där storögda kärleken med vilken småfiktiviteterna omfamnar exempelvis Smurfarna 2. Men i helgen fick jag, på egen hand, se en film bara för att jag ville se den. Två och en halv timme i en biofåtölj. Bara jag och Katniss…

För det var förstås Cathing Fire jag såg och jag tyckte naturligtvis inte alls att det var slöseri med tiden. Jag hör ju till de där märkliga som tyckte väldigt bra om såväl andra som tredje boken i serien och jag fullkomligt älskar hur det blir mörkare och mörkare. I filmerna är dessutom kärlekstriangeln lite nedtonad eftersom vi ju inte kan befinna oss två och en halv timme inuti Katniss huvud vilket vi kunde i böckerna. Det tycker jag är väldigt bra. En annan sak som är bra är skådespeleriet, Katniss förstås (Jennifer Lawrence kan nog inte vara dålig) och Peeta, Haymitch är fortfarande min favorit, President Snow är den obehagligaste skurk jag sett och så är jag så himla glad att min favorit Philip Seymore Hoffman är med, han är en sån där skådespelare som bara äger scenen han står på utan att en förstår hur det går till.

Helt förblindad av att faktiskt ha kommit iväg till en biosalong på egen hand så är jag oförmögen att se kritiskt på filmen. Cathing Fire är en mycket bättre film än jag förväntat mig, inte minst med tanke på att det är en mellanfilm. Den är bra helt enkelt och nu ser jag väldigt mycket fram emot sista filmen, jag minns att jag tänkte när jag läste den att den är väldigt filmisk men samtidigt svår att få till utan att det blir rörigt och konstigt. Det blir en utmaning det… Och så håller vi förstås tummarna för att de skippar den monstersmöriga/förfärliga epilogen!

Har ni sett något bra på bio på senaste tiden? Går ni över huvud taget på bio eller är det Netflix för hela slanten?

Ok då, jag ger mig

Hungerspelen är en sån där bok som alla tycks ha läst och alla som har läst den tycker också att den är sjukt bra. Själv har jag varit motsträvig, lite sådär hype-anti, men efter att ha sett trailern för filmen hos Sara så får jag inse mig besegrad. Jag stegade naturligtvis raka vägen till ungdomshyllan och lånade den originalspråkiga varianten (tänkte att jag kan lämna den svenska, oerhört mycket utlånade, till målgruppen…) i torsdags. Och började läsa. Gick snart över till hetsläsning och lyckades veckla in mig i nattliga drömmar om att jag skulle ut i krig redan efter 100 sidor. Jag skulle bli förvånad om jag inte läser ut boken i helgen och om inte ni snart kommer få svara på tröttsamma frågor kring huruvida jag måste läsa fortsättningen eller istället bör undvika den. Förbered er på detta redan nu (och naturligtvis också med några ”vad var det jag sa”-kommentarer 😉 ).