Jag har läst en bok av Ida Linde tidigare, och jag älskade Norrut åker man för att dö. Den var bra, välskriven, språkligt intressant, en stor läsupplevelse. Jag har burit boken med mig, men glömt att den var skriven av just Ida Linde. Så när människor omkring mig började prata om Mördarens mamma kopplade jag inte ihop den med något.
Nu när jag läst också den ser jag förstås sambandet. Mördarens mamma är allt det som Norrut åker man för att dö var och så mycket mer. Det är tydligt att jag följer en författare som utvecklas och blir allt viktigare. Mördarens mamma är än mer sammanhållen och så väldigt smärtsamt bra.
Henrietta står i förgrunden, hon som älskat sin pojke så länge, som nu tvingas besöka honom på anstalten där han ska stanna i 14 år, hon som försöker hålla fast sin kärlek. Men Mördarens mamma är så mycket mer. Det är en meditation över hur väl man egentligen kan känna en människa, eller sig själv. Hur långt man är beredd att gå, vad som kan och måste förträngas, vad man blir rädd för och hur sorg kan ta sig uttryck. Och mitt i allt detta monumentala och livsavgörande är allt så vardagligt. Det steks kantareller. Det bryggs kaffe. Och däri ligger det för mig, smärtpunkten med den här boken. Jag sitter med min kaffemugg i mitt vardagsrum, med familjen utspridd i rummen runt mig och katten på magen och jag inser det som Henrietta säger – allt kan hända dig, allt kan hända oss. När man tänker det fullt ut och lyckas se bortom det svåra i den här boken, att det där som är allt som kan hända inte bara är det hemska, då blir ju det livsavgörande. Allt kan hända dig. Det är en stor, oändligt stor, sak.
Jag älskar den här boken. Och då har jag inte ens lyckats sätta ord på bråkdelen av vad det är som rör vid så mycket inom mig.
MÖRDARENS MAMMA
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet
För några veckor sen skrev jag om