Mördarens mamma av Ida Linde

Jag har läst en bok av Ida Linde tidigare, och jag älskade Norrut åker man för att dö. Den var bra, välskriven, språkligt intressant, en stor läsupplevelse. Jag har burit boken med mig, men glömt att den var skriven av just Ida Linde. Så när människor omkring mig började prata om Mördarens mamma kopplade jag inte ihop den med något.

Nu när jag läst också den ser jag förstås sambandet. Mördarens mamma är allt det som Norrut åker man för att dö var och så mycket mer. Det är tydligt att jag följer en författare som utvecklas och blir allt viktigare. Mördarens mamma är än mer sammanhållen och så väldigt smärtsamt bra.

Henrietta står i förgrunden, hon som älskat sin pojke så länge, som nu tvingas besöka honom på anstalten där han ska stanna i 14 år, hon som försöker hålla fast sin kärlek. Men Mördarens mamma är så mycket mer. Det är en meditation över hur väl man egentligen kan känna en människa, eller sig själv. Hur långt man är beredd att gå, vad som kan och måste förträngas, vad man blir rädd för och hur sorg kan ta sig uttryck. Och mitt i allt detta monumentala och livsavgörande är allt så vardagligt. Det steks kantareller. Det bryggs kaffe. Och däri ligger det för mig, smärtpunkten med den här boken. Jag sitter med min kaffemugg i mitt vardagsrum, med familjen utspridd i rummen runt mig och katten på magen och jag inser det som Henrietta säger – allt kan hända dig, allt kan hända oss. När man tänker det fullt ut och lyckas se bortom det svåra i den här boken, att det där som är allt som kan hända inte bara är det hemska, då blir ju det livsavgörande. Allt kan hända dig. Det är en stor, oändligt stor, sak.

Jag älskar den här boken. Och då har jag inte ens lyckats sätta ord på bråkdelen av vad det är som rör vid så mycket inom mig.

MÖRDARENS MAMMA
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet

Norrut åker man för att dö

För några veckor sen skrev jag om landsbygden och litterära landsbygdsskildringar på Kulturkollo. Då hade jag bland annat läst Elin Olofssons böcker Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön och förstås förälskat mig. Nu har jag läst Norrut åker man för att dö av Ida Linde…

Norrut åker man för att dö är berättelsen om människor som lever i periferin, de som ingen ser från storstadens perspektiv. De som liksom vi lever det lilla livet av läxor, extraknäck på macken, ångest över framtiden, ilska mot bolaget, vakna tidigt för att hinna ligga och känna värmen från barnen under täcket innan det är dags att kliva upp. Och det är i detaljerna det ligger allt det förunderligt fina. 

Händelsekedjan är egentligen obetydlig. Några människor dödas utan någon synlig anledning, några människor blir mördare, några blir misstänkliggjorda och många, många krossas. Varje kapitel följer en människa mot döden eller ljuset eller bara en bit genom vardagen och varje gång det synliggörs hur de flätas ihop håller jag andan. Mitt vackraste och vidrigaste kapitel är kanske det med pojken som vaknar om morgonen och bakar sin egen tårta eftersom det är hans födelsedag. Det kapitlet är så fulländat i all sin tragiska visshet, ingenting kan bli vare sig bättre eller värre.

Norrut åker man för att dö är en bok jag kommer bära med mig, läsa om, prata om, tvinga alla jag kan att läsa för att sen tjata öronen av dem med mina tankar och analyser. Jag älskar den här boken, förbehållslöst.

NORRUT ÅKER MAN FÖR ATT DÖ, Ida Linde
Norstedts, 2014

Andra som skrivit om boken: Dagens bok (som inte alls tycker som jag)