Samtal med djävulen

Jag är så fascinerad av författare som kan skriva riktigt bra kortromaner. Att på så litet utrymme berätta så mycket. Att rymma en hel värd på 150 sidor. Inger Edelfeldt är en författare som verkligen behärskar den konsten och hennes senaste bok Samtal med djävulen är ett bra exempel på det.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i en tågkupé där två män möts men det står snart klart att deras förflutna är delvis gemensamt och att de har en långvarig och sårig relation. Asger och Paul börjar motvilligt samtala vilket väcker ovälkomna minnen hos dem båda. En brevväxling leder till en helg tillsammans i en stuga vid havet. Helgen fylls av minnen, diskussioner och sår som aldrig riktigt läkt ut.

Samtal med djävulen är en otroligt tät berättelse där jag som läsare flera gånger upptäcker att jag håller andan för att höra allt karaktärerna säger. Vad menar de egentligen och hur tänker de bakom den frågan? Det är en bok om tro, otro, svek, gemenskap, plikt, minnen, synd, manlighet och förlåtelse. Det finns så mycket i den här boken att jag skulle kunna ta evigheter på mig för att försöka bena upp den för er men det tänker jag förstås inte göra. Läs den istället så kan vi diskutera tillsammans sen! En mer diskussionsvänlig bok till en läscirkel kan jag exempelvis inte tänka mig.

Andra som också recenserar Samtal med djävulen idag är Helena, En full bokhylla, Bokstävlarna och SvD. Uppdatering: Och så DN som inte fanns på webben när jag la ut min recension.

~Norstedts, 2010~

Skuggorna i spegeln

Jag känner mig en smula kluven inför denna ungdomsroman av Inger Edelfeldt. Egentligen tycker jag väldigt mycket om den – what´s not to like liksom – det är vampyrer, det är suicidala och mörka tonåringar i brytningstid, det är kärlek större än livet och allt det där som gör läsarlivet värt att leva. Men det är något med språket som irriterar mig. Edelfeldt har skapat ett ungdomsspråk som känns lite för mycket och som försöker lite för mycket. Men det funkar ändå och är fint på något märkligt sätt. Men det är ändå språket som gör mig kluven – och vampyrerna faktiskt.

Arri faller handlöst för Oscar och efter, vad som för Arri känns som en, evighet förenas de i sitt (delvis egenskapade) utanförskap och en delad smärta och längtan bort från allt och alla utom varandra. Parallellt med denna kärlekshistoria kommer Arri, genom sin spegel, i kontakt med en dimension befolkad av höviska vampyrer.

Jag har lite svårt för vampyrinslagen men vet samtidigt inte riktigt varför. De är effektfulla och visst är det trevligt med lite gammaldags Anne Rice-vampyrer igen men samtidigt blir det lite splittrat. Jag känner mig väldigt hemma i berättelsen om Arri och Oscar – deras smärta, osäkerhet och okuvliga kärlek som på tonårsvis river ner allt och övervinner allt. Vampyrinslagen känns i vissa lägen lite påklistrade och jag vill hellre ha mer av Arri och Oscar och deras inre liv och relationer.

Jag kommer definitivt att rekommendera den här boken till varenda läshungrig tonåring i min väg (möjligen med undantag av de allra mest suicidala – även om det kanske är de som verkligen skulle tycka om den…). Själv skulle jag ha tillbett den här boken om jag var i sextonårsåldern och fick sätta tänderna i dess djupa mörker och desperation. Det är en mycket bra ungdomsbok men jag känner mig ändå fortsatt kluven till vissa delar av den.