Jag tror att jag har skrivit tidigare att jag har svårt för skolskildringar (särskilt på film/tv) eftersom jag inte riktigt vill minnas de där åren. Ibland händer det att jag utmanar mig själv, för att en måste det. Igenkänningsfaktorn i Ingrid Olssons Känslan av att hoppa är för mig skyhög, även om jag förstås önskar att det inte var så.
Jag känner igen mig i Lisen, hennes känsla av att vara på sned, för tyst, för konstig, för fel. Hennes rädsla för att göra föräldrar och lärare besvikna, hennes rädsla för att inte få vara med samtidigt som hon väljer att stanna hemma för att undvika den där närheten. Allt det känner jag igen. Ensamheten, denna skamliga sjukdom som vi inte får tala om och som äter upp en från insidan och ut. Men Ingrid Olsson pratar om det, hon låter Lisen gå på djupet i ensamhetsträsket.
Lisen kämpar med sig själv och när en kille i hennes skola tar sitt liv börjar hon skriva till honom och berätta om sina tankar. Det är mycket tungt, mycket självmordstankar och väldigt svårt att hitta vägen ut. Mest av allt vill jag förstås krama Lisen, och 15-åringen som var jag, och säga att det kommer att bli bättre, världen kommer att falla på plats och du hittar också ditt hörn, dina människor. Inte för att någon av dem skulle lyssna på mig men jag inbillar att det skulle hjälpa att någon såg dem och sa att de var ok. Lite.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
KÄNSLAN AV ATT HOPPA, Ingrid Olsson
Rabén & Sjögren, 2009
Andra som skrivit om boken: Enligt O, En bok om dagen[/su_note]