Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

En feministisk inspirationslista

Det nya året har väl egentligen slutat vara nytt för länge sen, men det är aldrig för sent för en ny Läslista. Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att uppmärksamma internationella kvinnodagen än att söka feministisk inspiration.

I tider som dessa finns det mycket att förfäras över, ilskna till kring och bli riktigt heligt förbannad av. Jag har försökt formulera mig kring hur jag känner mig inför hela den här röran som är samtiden, men det blir inte bra. Jag vill inte skriva den här uppgivna ilskan, jag vill skriva kamplusten och tron på att det kommer bli bättre. Men jag mäktar inte riktigt med det just nu. Det jag dock kan göra är att fylla på argumentförrådet för diskussionerna som återkommer om och om och om igen. Så jag tar ett djupt andetag, ägnar dagen åt att inte förtvivla och ser allt bra som händer samtidigt. Och så återkommer jag till den här listan. Först en kort sammanfattning av vad jag läste om feminism, normkritik och HBTQ+ 2016:

Orlando av Virginia Woolf
Bad feminist av Roxane Gay
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Blå är den varmaste färgen av Julie Maroh
Tidsklyftan av Jeanette Winterson
Om jag var din tjej av Meredith Russo
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir
Flickorna av Emma Cline
Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell
Husfrid av Alison Bechdel
Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson
Smålands mörker av Henrik Bromander
Baby Jane av Sofi Oksanen
Bara det här med dörrarna av Malin Backström
Sputnikälskling av Haruki Murakami
En syster i mitt hus av Linda Olsson
Fågelburen av Lisa Jewell

Kvar och tillagda på listan:
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Ställd – Susan Faludi
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Svart kvinna – Fana Ndow Norrby
Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollstonecraft
Det går an – Carl Jonas Love Almqvist
Ett dockhem – Henrik Ibsen
Mor gifter sig – Moa Martinsson
Kvinnorummet – Marilyn French
Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst
Medan jag var ung – Yvonne Hirdman
Kalmars jägarinnor – Tove Folkesson
Den dag jag blir fri – Lahwen Mohtadi
40 piskrapp för den otrogna hustrun – Lubna Ahmad Al-Hussein

Fyll gärna på med tips i kommentarerna så uppdaterar jag listan.

Fiktiviteter goes feminism

En dag som denna känner jag att jag vill göra ett sällsynt politiskt ställningstagande här på bloggen. Jag skriver väldigt sällan uttalat politiskt och jag tänkte att vi ska reda lite i varför här idag.

Att jag är feminist hoppas jag lyser igenom då och då och kanske också återspeglas i de böcker jag väljer att läsa och skriva om. Jag hoppas också att det ibland syns när jag skriver om Buffy, Who och Torchwood. Att jag tycker det är viktigt, och att jag tycker att det är svårt.

Anledningen till att jag inte är så uttalat politisk (och med politisk menar jag nu också och framförallt feministisk eftersom jag tycker att det är mindre viktigt att proklamera en partitillhörighet som jag inte har här på bloggen) är inte som jag först trodde att jag är konflikträdd. Det är jag men när det kommer till något så grundläggande som att vara feminist så är jag helt och hållet beredd att stå upp när det blåser. Men, och det är ett stort och viktigt men, jag har ingen direkt självförtroende när det kommer till att argumentera. Jag är helt hopplös när jag läser debattartiklar till exempel eftersom jag ofta tenderar att hålla med de som skriver, när sedan någon svarar så tycker jag att de har en viktig poäng och så svänger jag. Det här handlar inte om att jag skulle vara en helt ohjälplig vindflöjel utan egna starka åsikter. Det handlar om att jag är långsam, och lite om att jag inte vågar lita på min magkänsla. När det gäller de senaste debatterna – Tintin och Lilla hjärtat har jag nu, ett halvår senare, landat i en åsikt och den åsikten är dessutom betydligt mer komplex än för eller emot. Jag är inte lämpad för twittersamhället med andra ord. Där man ska tycka saker direkt, jag får allergiska utslag av det och vill krypa under sängen sjungande en sång för att slippa alla intryck på en gång. Jag imponeras och skräms av folk med omedelbart starka åsikter. Jag är inte sån. Därför tar jag del i få aktuella debatter, mina tankar är sällan färdigtänkta innan debatten är död…

Sen finns det en annan självförtroendebaserad sak också och det är att jag blir lite skrämslagen av alla teorier hit och dit som jag tror att jag inte förstår. Jag lider av en vanföreställning om att jag bör ha koll på alla former av feminism och genast kunna placera in alla tankar i förstavågsfeminism, andravågsfeminism eller någon annan av alla de våger som möjligen också finns. Jag har ju egentligen rätt bra koll men känner att jag borde kunna mer för att få uttala mig. Det är inget jag kräver av andra så jag borde naturligtvis lägga ner det där men det är svårt…

Min egen resa mot feminismen, hur ser den ut? Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte säga att jag har någon sån där Eurekastund där jag kan säga att jag insåg mig vara feminist. Det är nog tankar som alltid funnits och som mognat och växt, för att jag är mer feminist och mer övertygad nu än för tio år sen är det ingen tvekan om. Jag tror att min forskning varit avgörande, att jag forskat och skrivit om kvinnor som hade det riktigt jäkla förfärligt just för att de var kvinnor. Foucault och alla dessa tankar och resonemang om makt har varit viktiga. Att min man är genusvetare förstås, alla diskussioner vi haft när han förklarat konstruktion för mig… Margaret Atwood har spelat roll, att bli förälder, att se tillbaka med nya glasögon, att läsa, läsa, läsa, att se hur det fungerar inom olika yrkesvärldar och se jämställdhetsarbete i arbete och inte. Så många saker har spelat in men vikten av ett feminstiskt engagemang blev riktigt tydligt först och främst när barnen kom. Det var då det blev praktisk, påtagligt, superviktigt och lite svårare. Det engagemanget märks framförallt hemma vid frukostbordet och med barnen i vardagen men jag ska bli bättre på att göra det här också, diskutera. Jag ska försöka släppa lite på ”men inte ska väl lilla jag”-mentaliteten en aning och bli lite militant när jag känner att jag behöver (men jag rensar nog också fortsatt arga recensioner från ännu argare ilskeangrepp).

Hur ser er resa mot och förhållande till feminismen och det politiska ut?

Några förebilder

Som en av de sista ut i dagens bloggstafett är jag väldigt glad över att ha fått läsa så mycket intressant och klokt om kvinnor och kvinnodagen. Jag tycker att internationella kvinnodagen är en oerhört viktig dag, inte minst för att samtidigt lyfta fram det som faktiskt blivit bättre och det som fortfarande är långt ifrån bra. Själv tänker jag dagen till ära hylla några av de kvinnor som jag räknar som mina förebilder, det finns naturligtvis många fler än dessa men jag har valt att begränsa mig till några av dem som på något sätt hör till det litterära och/eller fiktiva.

Jane Eyre – Det skadade barnet som bär sin smärta och svärta in i vuxenvärlden för att bli en kvinna som inte kompromissar. I den verkliga världen kan ju kompromisser vara relativt bra för att hantera förhållanden och sånt men som en ytterlighetsperson är Jane Eyre för mig en viktig förebild. Att kräva sin plats, kräva sin röst och sin rättvisa, herregud om man kunde vara lite mer sån…

Maria Sveland – Nej, jag svär mig inte till Bitterfittefeminismen och få böcker har gjort mig så arg som Bitterfittan av den enkla anledningen att jag inte kunde känna igen mig och mitt vardagsliv. Men jag vet ju hur många som identifierar sig, hur många för vilken den boken var viktig, hur mycket den gjort för att stärka många kvinnor. Och jag vet hur kommentarerna till de artiklar där Maria Sveland figurerar brukar formuleras. Hatet. Bara det är ett bevis på hur viktig hon är, hur viktigt det är att hon orkar fortsätta stå upp för det hon tror på. Och hur viktigt det är att alla vi andra också inspireras och vågar stå för det vi tror på (oavsett om det är samma sak som Maria eller jag tror på).

Muminmamman – jag älskar muminmammans tillbakalutade inställning till föräldraskap. Jag är inte så särdeles insatt i Muminlitteraturen men är hon inte en härlig blandning av bullmamma och I don´t give a fuck-mamma. Tror ni att Muminmamman ligger i sängen på kvällen och undrar över om hon var en god mor under dagen. Jag tror att Muminmamman nöjer sig med att vara bra nog, att vara så gott hon kan och det vill jag också göra.

Mia Skäringer – kvinnor får ju inte gärna vara svaga eller fula eller fel eller på något sätt mindre bra än perfekta. Men Mia Skäringer får, för att hon själv säger att hon får. Hon får inte bara prata om kroppsligt och knulla och sånt, hon får också vara svag och resa sig, eller vara svag och ligga kvar en stund… Hon får bära på tillkortakommanden och det känns så himla jäkla bra för vem gör inte det, i smyg.

Buffy – Det går inte att komma ifrån Buffy i en sån här uppräkning. Buffy är flickan/kvinnan som sätter andra främst men ändå lär sig att inte låta sig bli trampad på, hon är vampyrdråparen som lär sig se det mänskliga i monstret och monstret i sig själv, som problematiserar och gör det som måste göras. Min förebild är hon främst i lärandet, växandet som människa, vetskapen om att det aldrig är för sent att bli den man hela tiden varit på väg att bli.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt OMarias stickning och läsning , Böcker x 3Hanneles Bokparadis , Nina RuthströmSofies Bokblogg , Mind the BookI mitt sinneAndra intryckOrd och inga visorBoktjuvenMimmimariesböckerWhat you readin? PantalaimoneMatildas LäshörnaPeter Andersson*malins bokblogg*A room of my ownMadeleines bokhörnathecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa,   Tvärtemot…och dagarna gårFix Me Up TinaO  , Calle BrunellBokodyssé Med näsan i en bokalice brömsBeroende av böcker,  Den var braOlika sidorDantes BibliotekLyrans NoblesserLivet mellan två evigheter,  Den läsande kaninenBreakfast BookclubLottens bokblogg Kill your darlingsSandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was BeatrixLingonhjärtaGunillas BloggStänk och flikarFiktiviteterBokmilaskogenSaris bloggBöcker emellan

 

Bloggstafett

Den åttonde mars deltar jag i den av Enligt O annordnade bloggstafetten. Vi är många som vill skriva dagen till ära och schemat ser ut såhär:

00.01 enligt O

00.30 Marias stickning och läsning

01.00 Böcker x 3

01.30 Hanneles Bokparadis

02.00 Nina Ruthström

02.30 Sofies Bokblogg

03.00 Mind the Book

03.30 I mitt sinne

04.00 Andra intryck

04.30 Ord och inga visor

05.00 Boktjuven

05.30 Mimmimariesböcker

06.00 What you readin?

06.30 Pantalaimone

07.00 Matildas Läshörna

07.30 Peter Andersson

08.00 *malins bokblogg*

08.30 A room of my own

09.00 Madeleines bokhörna

09.30 thecuriouscaseofthebooks

10.00 Erica – en dröm i rosa

10.30 Tvärtemot

11.00 …och dagarna går

11.30 Fix Me Up

12.00 TinaO

12.15 Calle Brunell

12.30 Bokodyssé

13.00 Med näsan i en bok

13.30 alice bröms

14.00 Beroende av böcker

14.30 Den var bra

15.00 Olika sidor

15.30 Dantes Bibliotek

16.00 Lyrans Noblesser

16.30 Livet mellan två evigheter

17.00 Den läsande kaninen

17.30 Breakfast Bookclub

18.00 Lottens bokblogg

18.30 Kill your darlings

19.00 Sandra Gustafsson

19.30 Desirée Fredlund

20.00 …and then there was Beatrix

20.30 Lingonhjärta

21.00 Gunillas Blogg

21.30 Stänk och flikar

22.00 Fiktiviteter

22.30 Bokmilaskogen

23.00 Saris blogg

23.30 Böcker emellan

23.59 enligt O

Det ska bli väldigt intressant att läsa vad alla har att skriva, troligen kommer det ta mig några dagar att beta igenom alla inläggen men det är det definitivt värt 😉

Buffy som feministikon

Idag är det den Internationella kvinnodagen och jag tycker faktiskt att det ska uppmärksammas. Visst har det hänt en del på jämställdhetsområdet under de hundra år den här dagen har existerat men det har ju definitivt inte hänt så mycket som jag skulle vilja, särskilt inte ur ett globalt perspektiv. Så kvinnodagen behövs fortfarande och jag tänker självklart uppmärksamma den så länge jag tycker att den fyller sin funktion (=den funktion som jag och alla andra som bryr sig ger den). Och vad passar bättre än att uppmärksamma en tv-serie som gör något så ovanligt som ett försök att föra en feministisk diskussion – i sju säsonger…

”Feminism has sort of a negative connotation. It makes you think of women that don´t shave their legs. […] I hate the word.”* Orden är väl ganska typiska men det ”roliga” i sammanhanget är att de yttrats av Sarah Michelle Prinze (fd Gellar) alltså huvudrollsinnehavare i Joss Whedons Buffy the Vampire slayer, en serie med uttalade feministiska ambitioner. Buffykaraktären utvecklades av Whedon med den tydliga ambitionen att skapa en feministisk ikon… Jag gillar hur det där citatet visar på skillnaden mellan fiktion och verklighet, och hur storheten i Buffyprojektet skymtar fram. För det fina med Buffy (enligt mig) är inte det uttalat feministiska – bilden av den unga kvinnan som slåss mot monstren. Det verkligt vackra är när Buffy (och hennes vänner, för feministiska hjältinnor slåss inte ensamma) möter verklighetens problem – vuxenblivande, ansvarstagande, skola, arbete, kärlek – och lyckas komma igenom dem med hjälp av sin egen styrka och den vänskap som omger henne.

Det råder naturligtvis delade meningar om huruvida Buffy är den där feministiska ikonen Whedon ville att hon skulle bli. Det finns naturligtvis sprickor i feminismbygget även här men det tycker jag att man kan ta om bara helheten lutar åt rätt håll. Jag kan komma på få serier (om ens några?) som gjort så mycket för att styrka unga tjejer i deras identitetsskapande som Buffy the Vampire Slayer och jag kan faktiskt inte riktigt vänta tills jag om kanske 10 år får sätta mig i tvsoffan med min dotter och min son och introducera dem i Buffyvärlden. Och skulle det då vara så fantastiskt att världen inte längre är i behov av lite feministisk power och skulle det då vara så att den här Internationella kvinnodagen tjänat ut sin roll så är det ju underbart men jag tänker tvångsmata barnen med Buffy ändå bara för att den är så oerhört bra också bortom det feministiska.

För er som inte känner för att se (eller se om) sju säsonger Buffy just idag men ändå vill uppmärksamma kvinnodagen så rekommenderar jag läsning om feminism, kvinnokamp och vikten av denna kamp i någon av följande böcker: Kattöga av Margaret Atwood, Jag skulle vara din hund… av Anneli Jordahl, Pennskaftet av Elin Wägner, Allt som återstår av Elin Boardy, Mäster av Alexandra Coelho Andoril och Blonde av Joyce Carol Oates.

* Citatet är hämtat från Fightning the Forces. What´s at stake in Buffy the Vampire Slayer (s. 3) som för övrigt är en mycket intressant bok för alla oss Buffynördar. Rekommenderas!