s. 201- ca 500
Det är så himla bra just nu, obeskrivligt, längtframkallande och fantastiskt bra!
Egentligen borde jag nöja mig med att skriva det men jag måste också få säga att den där extralediga helgen som skulle ägnas åt läsning av Sookie Stackhouse helt och hållet (med avbrott för mat, jordgubbstårta och dans kring midsommarstång förstås) gick i Det-läsandets tecken. Jag satt i vår stuga i den ljusa (tack och lov) sommarnatten med Bill, Beverly, Ben och de andra som sällskap och så de lugnt sovande barnen och min man förstås. Annars hade jag aldrig vågat… Vår stuga ligger i skogen, vid älven och saknar många bekvämligheter vilket ibland är lite jobbigt. Under den period i livet när man läser Det är den dock idealisk (om man borttar det där lite ensliga) i och med att där inte finns några avlopp. Detta rekommenderas å det varmaste. Hör av er om ni vill läsa Det utan civilisationens bekvämligheter så får ni låna stugan 🙂
I övrigt kan jag meddela att jag med jämna mellanrum blir skrämd från vettet men att den kvardröjande känslan ändå är sorg och värme inför de här barnens vuxenblivande. Sorgen hänger ihop med vad som händer dem förstås men allra mest har jag svårt att sluta tänka på lille Georgie som är lika gammal som min dotter är nu. Och Bill, hans sorg, förtvivlan och oförstånd inför föräldrarna. Det griper tag allra mest än så länge.
”See you later alligator”