Nu är jag väl sådär sist i världen igen men tillslut så har även jag läst Harry Potter. Harry Potter and the Philosopher´s Stone är kursbok i en av de kurser jag läser under våren och således var jag mer eller mindre tvungen att läsa den. Missförstå mig rätt, jag har inte levt med någon uppfattning om att Harry P skulle vara särskilt dålig – snarare tvärtom. Jag har tänkt mig den som spännande, medryckande och välskriven. Den är ju rätt så älskad… Min motvilja har varit av den mer svårförklarliga varianten, troligen har det något att göra med hur oerhört hyllade böckerna är. Jag är ju lite känslig för sånt, haussandet.
Men nu har jag alltså läst och jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Jag drogs inte alls in i världen och jag gillade inte ens Harry och hans anhang särskilt mycket. Vi klickade liksom inte på hela boken. Jag har ingen aning om varför, kanske för att jag hade för höga eller felaktiga förväntningar? Kanske för att jag är för gammal? Men jag tror faktiskt inte att den säg 12-åriga Helena skulle ha fastnat för det här heller. Boken är ju inte dålig eller händelsefattig men jag får ändå aldrig riktigt grepp om den. Det är väl bara att konstatera att alla böcker inte kan vara skrivna för just mig och att jag får lämna Harry Potter i tryggt förvar hos dem som redan älskar honom.
Kan ni kanske förklara vad det är som är så fantastiskt med den där Harry och varför alla älskar honom så innerligt? Och finns det kanske någon annan bland er som inte heller föll för honom (eller är jag så ensam i världen som jag känner mig)?