En förtrollad mässfredag

Å vilken fin mässdag jag haft idag, möjligen min bästa någonsin. Trots regn, trots viss trötthet (men jag fick verkligen betalt för den där vilan på hotellrummet jag tog igår eftermiddag/kväll).

Först skrattade (och nästangrät) jag till samtalet mellan Beate Grimsrud och Martina Montelius, underbart bra modererade av Johanna Koljonen, om att skriva om döden med humor och allvar. Det var roligt förstås, men också gripande och djupt allmänmänskligt. Nu vill jag förstås läsa båda deras nya böcker, men främst Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar som jag i och för sig varit sugen på länge.

Sen blev det ett seminarium om metoo och resonemang kring hur vi går vidare med och efter metoo, med Ebba Witt Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito. Det var särskilt intressant att se hur dessa kvinnor tog över samtalet och visade att de inte behövde en samtalsledare och hur de lyfte och intresserade sig för varandra, det var stärkande att se feminism in action på det sättet. Och svaret på hur vi går vidare blev att vi måste få till en wetoo-rörelse där också männen engagerar sig, inte minst för att detta i grunden handlar om mänskliga rättigheter mer än något annat.

Därefter hamnade jag på ett kanske något obskyrt seminarium om bibliotekarien som aktivist. Där var jag egentligen mest nyfiken på Balsam Karam som tyvärr fått förhinder i sista stund, men det var ändå ett intressant samtal som jag är glad att jag lyssnade till.

Sen hamnade jag i en toakö, måste tvunget ha något att äta och missade alla seminarier som började klockan 13, men det var nog lika bra det för då fick jag tid att förbereda dagens stora grej – intervjun med Max Porter. Och herregud som jag inte hade behövt förbereda mig för den, maken till generös och intressant och rolig och trevlig människa… Jag och Anna satt i samtal med honom i 45 minuter och jag hade lätt kunnat sitta några timmar till. Resultatet av detta kommer du att kunna läsa på Kulturkollo nästa vecka.

Direkt efter intervjun slängde jag mig in och fick en av de sista stolarna på Jamaica Kincaids seminarium med titeln En stor författare på en liten plats. I ärlighetens namn var mitt huvud rätt fullt av intervjun jag just gjort, men efter ett tag brottade Jamaica Kincaid till sig min uppmärksamhet, hon är ju så väldigt skarp och smart. Jag inser att jag måste läsa mer av henne, och jag ska nog försöka ge mig på hennes senaste som utspelar sig i Shirley Jacksons hus och innehåller låttextcitat, den verkar vara värd att prioritera i den evinnerliga läshögen.

Nu är denna synnerligen lyckade mässdag till ända, men den fortsätter förstås ändå eftersom jag nu ska skriva texter, bland annat intervjutexten från mötet med Max Porter och jag misstänker att det kommer ta hela kvällen. Jag misstänker också att jag kommer ha en trevlig kväll med sånt jag tycker väldigt mycket om. Kanske, kanske får jag till och med till lite lästid.

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.