Maze runner: I dödens labyrint

Jag tycker en hel del om förutsättningen för Maze Runner: I dödens labyrint – att Thomas vaknar i en låda och när han plockas upp därifrån är han mitt i en grupp pojkar som hamnat på platsen på samma sätt som han. Ingen av dem minns någonting från tiden innan och allt är ganska rejält fruktansvärt. De bor i gläntan, bortom finns en labyrint som de undersöker varje dag men där väggarna flyttar sig och dödlig fara väntar. Till detta adderas gruppdynamik och frågor som vem som har placerat dem där och varför. Mycket bra grundförutsättningar, väldigt fantasikittlande.

Men. Många frågor ställs inte – varför är där bara pojkar? Varför är Thomas (och för all del alla andra) så sjukt osympatisk? Varför ifrågasätter de ingenting? Dessutom är språket rätt taffligt. Alla säger ”bra där” när de bekräftar någon eller något, det hade räckt med ”bra”, i alla fall någon gång som variation… Det är mycket upprepningar, dialogerna känns sådär och accepterandet av det rätt krystade sättet att kalla varandra för mos och klonk sker ju väldigt snabbt. Varför måste de ens ha en egen jargong? Mjäe. Möjligen blir allt det här förklarat och bättre om en läser vidare i serien men det gör jag nog inte, det finns så mycket annat att ägna lästiden åt. Men jag måste ändå säga att slutet är något av det som författaren verkligen lyckats med. Hade inte de två första kapitlen i nästa bok varit bifogade så jag sett att det verkar vara samma samma så hade jag nog tänkt mer på att läsa vidare.

Maze runner är helt ok action men det hade kunnat bli så mycket mer.

MAZE RUNNER – I DÖDENS LABYRINT, James Dashner
Semic, 2014
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: The Maze Runner
Del 1 i en serie.

Andra som skrivit om boken:Vår bokvärld