Att läsa vad den här boken handlar om (ungdomar som ska kämpa på liv och död i ett spel) är att tro att det skrivits ännu en Hungerspelskopia. Men Endgame: Kallelsen är faktiskt mer speciell än. En liknande bok har inte skrivits, inte i genren och inte i någon annan heller. Det gillar jag, problemet är att jag inte vet om jag gillar boken…
Det jag tycker om är handlingskraftiga karaktärer av båda könen och en råhet som får mig att förvänta mig vad som helst. Jag tycker om det drastiska och det mystiska, att jag inte får hela bilden klar för mig. Det jag ogillar skarpt är känslan av ansträngning, det är en grymt konstruerad bok det här. Möjligen bidrar det evinnerliga räknandet till den känslan, jag har väldigt svårt för siffror och här droppas det siffror och decimaler så jag slutar att se dem. Och att det finns en tävling kopplad till boken med länkar och grejs förtar en hel del av upplevelsen för mig faktiskt. Det blir också för splittrat med alla dessa kapitel med olika spelare i fokus, till slut inser jag att jag egentligen bara fått lära känna typ två personer av alla tolv tävlande och dem gillar jag inte heller, övriga är rätt robotlika.
Jag älskar ambitionen, att skriva en bok där världen utforskas, där västvärldscentreringen är lite mindre än vanlig, men samtidigt så är en av de få som fördjupas amerikanska vilket ju känns lite same old. Endgame: Kallelsen känns lite som friskt vågat, hälften vunnit. Men jag kommer säkert läsa vidare när nästa bok kommer, jag känner mig själv nog väl för att inse det…
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ENDGAME: KALLELSEN, James Frey
Bonnier Carlsen , 2014
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: Endgame
Del 1 i en serie.
Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna, Carolina läser[/su_note]