Alltså, ärligt? Ärligt!?! Jag mår aningens illa av Underbara helvete faktiskt, eller om vi ska hålla oss till sanningen, riktigt mycket illa. Jag misstänkte att jag inte skulle gilla det här så förfärligt mycket och var orolig att jag skulle kunna bli lite irriterad och gå in i sågningsmode men jag tänkte att en lättsmält ungdomsbok såhär i kletigaste senvintern borde väl kunna funka ändå. Men det var visst betydligt värre än jag trodde… Spoilervarning utfärdas då jag är för arg för att inte diskutera vissa sjuka saker som händer mot slutet.
Så här har vi alltså en tjej som väl är lite slagkraftig men i övrigt saknar egenskaper och självbevarelsedrift. Och här har vi en kille som är, hm, ska vi säga lite dominant? Som ju såna där killar i ungdomsböcker ska vara. Men här har han grava problem. Jag brukar hojta hit och dit att tjejer i framförallt dystopitrilogier ska välja sig själv framför en eller annan kille (senast här men det är applicerbart på så gott som allt inom genren) men när vi pratar om Underbara helvete så räcker liksom inte det. Den här tjejen kommer om fem till tio år finnas i statistiken för kvinnor som misshandlats och mördats av sina män. Och det gör mig allra mest arg, att författaren skriver en såpass destruktiv relation som något positivt. Och att de som ska vara hennes vänner kommer med små tips om hur hon ska hantera hans svartsjuka, våldsamhet och allt vad det är istället för att bara uppmana och hjälpa henne att bryta. Och slutet, slutet! Hans hjältemodiga manshandling överskuggar och raderar allt sjukt han hittat på tidigare (läs exempelvis psykoscenen när han vaknar och Abby inte är där han förväntat sig, eller någon annan valfri scen där han ballar ur totalt över något obegripligt). Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…
Det är aldrig bra att överdriva men jag är lite ledsen över att den här boken finns faktiskt. Visst, om en läser svinmycket i tonåren så kan den här säkert passera utan skada men samtidigt så finns ju det här att tjejer behöver killar för att kunna fullt ut leva i väldigt många amerikanska ungdomsböcker just nu och jag börjar bli riktigt arg på det. Det enda positiva med Underbara helvete är att den i alla fall inte försöker gömma sin ojämlikhet i ”stark tjej väljer att hänge sig åt rebellisk och oemotståndlig kille”-köret, å andra sidan är den här killen så väldigt obehaglig att stalker-Edward och alla de andra hamnar djupt inne i skuggan bakom honom. Den här killen påstår sig leva bara för tjejen (varning!) men kräver en hel massa av henne utan att ge någonting tillbaka (förutom beskydd då, och tjat om att hon är ”allt” för honom). Och så löser han allt med våld, har helt vanvettiga humörsvängningar och är en fullutvecklad stalker. Och så får han tjejen och hela kungariket och han är ju bara så här lite moody som är charmigt, bara man ger honom lite svängrum. Mysigt! Verkligen! Anar ni min försiktiga ironi?
Alltså, för att sammanfatta: fy fan! Och då har jag inte ens nämnt att idioten kallar flickan (Abby!) för ”lilla duvan” sjutton gånger per stycke och aldrig något annat. Arrrrrgh!
Underbara helvete av Jamie McGuire. Kalla kulor förlag
Vill du läsa en mer balanserad recension av boken? Jag förstår dig! Beroende av böckers text rekommenderas å det varmaste, den tar förvisso upp samma problematik som stör mig men har för den skull inte låst sig i en aggressiv attityd (mycket lik Travis egen…) som är oförmögen att se minsta ljusglimt i skiten. Läs den hörni, jag går och tvättar hjärnan med Christine Cashore eller Virginia Woolf eller något.