Favoritläsning: Vendetta

Tänk er följande: valpig blivande fiktiviteterskrivare har landat sitt första kommunala sommarjobb. På idrottsplats. Lågsäsong. Fotbolls-VM och inga lokala klubbmatcher. Ingenting. Jag fick måla ett staket och när jag var klar hade jag två (tre?) veckor framför mig av ingenting. Vi satt på en veranda och tittade på en vattenspridare, bokstavligt talat. Tre personer. De sa åt mig att ta med böcker om jag pysslade med sånt.

Jag läste tonvis, en härlig blandning av Sandemo-serie och Hamilton-böcker (analysera det den som kan!). En del Maria Lang också om jag inte missminner mig.

20130520-192227.jpg
Att jag hyser en sedan barndomen cementerad kärlek till såväl Margit Sandemo som Maria Lang har redan konstaterats så idag ägnar vi oss åt Jan Guillou och Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Jag har då läst alla utom de senare delarna i serien (eller uppföljare som jag väljer att kalla dem), avbrottet beror troligen på att jag läste allt jag kom över och sen när det kom mer orkade jag inte uppbåda energin igen. För jag var verkligen besatt där ett tag och vadan detta? Jag vet faktiskt inte, jag gillade Guillous torra lite snåriga språk (det som sen hindrade mig från att ens orka läsa första delen om Arn), var väldigt fascinerad av det politiska, spelet bakom kulisserna och vänsterbudskapet, att det som fortfarande togs för givet (att araber och ryssar var onda) komplexiserades. Vendetta var min favorit mycket för att Joar Lundwall var min favorit, lite bakvänt kanske men det var så himla känsligt skrivet mitt i allt det råa.

Kanske var det bara där i 17-årsåldern böckerna träffade mig på precis det rätta lässtället, kanske skulle jag gilla dem också idag. Det spelar faktiskt ingen roll, vi hade vår sommar jag och Carl, det räcker gott så.

Vendetta av Jan Guillou. Norstedts

Bokfrågornas ABC 10

Lilla O:s alfabetiska bokfrågor har nått fram till bokstaven J denna vecka:

Jag tycker att det är svårt att läsa böcker skrivna i jag-form då det krävs en del av författaren för att det ska bli bra. Berätta om någon bok skriven i första person som du gillar eller inte gillar. Jag har inget principiellt emot böcker i jag-form men det kräver definitivt något extra av författaren. Jag tycker att Håkan Nesser lyckades bra i Maskarna på Carmine Street.

Berätta om en bok om eller av en journalist. En oerhört produktiv journalist/författare är ju Jan Guillou som jag har läst en hel del av. Jag har inte läst Arn-böckerna dock vilket jag förstått att resten av mänskligheten gjort. Filmerna har också gått mig förbi. Däremot hade jag rätt intensiva och positiva läsupplevelser när jag plöjde igenom serien om Carl Hamilton (dem har jag också sett i filmvarianterna och framhåller Stellan Skarsgård som ”den riktiga” Hamilton). Det är möjligt att jag inte skulle uppleva dem på samma sätt idag…

Jante styr Sverige och jag vill att du berättar om en bok där jantelagen gäller. I Kejsaren av Portugallien tycker jag att Selma Lagerlöf ger en fin bild av ett vanligt samhälle där jantelagen härskar i sitt ”du ska inte tro att du är något”-tänk. Jag tycker också att det är otroligt vackert hur kejsaren i all sin galenskap bryter upp jantetänket och visar att alla är något i sin litenhet och galenskap.

Vad jiddrar du om? Det hade jag en elev som brukade fråga när han tyckte att jag snackade obegripligheter eller ren skit. Berätta om en bok som du tycker är rent jidder. Jag har nog inte läst ut så mycket som känts rent jiddrigt och tyvärr har jag nog förträngt en del av det jag påbörjat men lagt bort.