Jag ger dig solen

“Ingen berättar hur borta borta verkligen är, eller hur länge det varar”
Det var lite det jag försökte säga i min recension av Himlen börjar här häromdagen. Att borta är borta så länge och så långt. Det är så sant, men det är inte sant att ingen berättar. Jandy Nelson berättar, och hon gör det så fantastiskt bra.

jag-ger-dig-solenJag älskar NoahochJude, älskar Jude och Noah, älskar furiemamman och professorpappan, konstnären med det brustna hjärtat och Oscar som ramlar in i deras liv hela tiden. Det känns som en av Jandy Nelsons storheter, vid sidan av att skriva sorg och kärlek så vanvettigt bra, att hon skriver karaktärer som jag omöjligt kan oälska. Varenda en är begriplig och älskansvärd, varenda en bär sin historia och gör det på sitt eget sätt.

En sak jag absolut inte kommer göra i den här texten är att jämföra Jag ger dig solen med Himlen börjar här och utropa en vinnare. Det går inte. De är båda så fantastiska, så olika och lika. Ett tag var jag orolig för att jag läste dem för nära inpå varandra och att jag skulle få nog halvvägs in i den här boken. Men nu efteråt känner jag att det aldrig var någon risk. Jag vill bara ha mer och mer och mer av Jandy Nelsons ord. De är så vackra och hemska och sitter ihop som ord aldrig tidigare gjort.

JAG GER DIG SOLEN
Författare: Jane Nelson
Förlag: Gilla böcker (2014)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: I’ll give you the sun
Köp den t.ex. här eller här.

Himlen börjar här

Aldrig, ens om jag försökte i tusen år, skulle jag kunna komma på en novembrigare bok än Himlen börjar här (trots alla blommor). Den är så bottenlöst förtvivlad, så fasansfullt hopplös och så mörk. Och så samtidigt full av liv.

himlen-borjar-harAnledningen till att jag inte läst den här boken förrän nu är faktiskt för en gångs skull inte ett utslag för min envishet eller fixa idé att jag inte kan gilla det hajpade. Det är för att jag trott att jag inte skulle ha klarat det. Och det skulle jag nog inte heller, för ett halvår sen. Men nu gör jag det, jag överlever. Förvisso grät jag hela tiden under läsningen. Fulgråt i fyra timmar (hej traumatiserade barn i min absoluta närhet!), malande, molande värk i bröstet. Och det är så värt det. För all klokhet Lennie besitter, allt hon pusslar ihop när hon försöker hålla ihop sig själv efter systern Baileys död. Allt hon hittar och förstår om den förlamande sorgen. Och jag sitter hela tiden och känner hur förlamande sorg verkligen är och hur för evigt döden är. För alltid! Det kan en ju inte greppa, jag kan det inte och det är nog det som gör att de sorger vi bär fortsätter att övermanna oss dag efter dag, år efter år.

Det är väldigt mörkt inne i den här boken och det gör ont. Men det finns något annat där också, något vackert och mysigt och fint. En kärlek som övervinner allt (som jag har hatat det uttrycket! Som när M dog och jag stod inför sanningen att min kärlek inte alls kunde föra honom tillbaka, att döden vann. Det är först på senare år som jag börjat kunna se det som att de minnen jag bär och för vidare efter femton år är beviset på att kärleken faktiskt i sanning övervinner döden. Ingen är död som är ihågkommen, inte på riktigt. Sen vet jag inte om det gör det lättare ändå, det är ju, som Lennie, eller om det är mormor, säger att det är ju inte minnena en vill ha – det är ju den där personen, på riktigt.) Och så Joe förstås, med ögonfransarna och passionen och lugnet mitt i känslostormarna. Honom kan en ju inte annat än älska. Eller Lennie själv, eller mormor, eller kärlekskranka morbrorn – det finns så mycket att älska med den här boken. Det är omöjligt att sluta helt enkelt.

HIMLEN BÖRJAR HÄR
Författare: Jandy Nelson
Förlag: Gilla böcker (2010)
Översättare: Ulla M. Danielsson, originaltitel: The sky is everywhere
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Beas bokhylla