The trouble with flirting av Claire Lazebnik

Åh vad söta de är Claire Lazebniks Jane Austen-variationer! The trouble with flirting är nog dessutom den bästa av dem.

The trouble with flirting är en sorts variation av Mansfield park och som alltid balanserar precis på rätt sida mellan original och nutid. Historien blir oförutsägbar och ändå trygg. Jag gillar Franny jättemycket, och jag gillar en av killarna hon lär känna, den andra inte lika mycket. Och så är jag fortsatt förtjust i Claire Lazebniks sätt att skriva bra vänskapsrelationer som får utgöra bakgrund till kärleksdramatiken.

Nu har jag läst alla hennes Austen-parallellerna (läs vad jag tyckt om de tidigare här), och jag hoppas verkligen att det blir fler vad det lider, jag får hålla tummarna.

THE TROUBLE WITH FLIRTING
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper Teen (2013)
Köp den t.ex. här eller här.

The one that got away av Melissa Pimentel

Det här är en ganska söt men lite seg bagatell. En sorts modern Övertalning som skiljer sig rätt mycket från originalet, vilket den nog måste göra för att funka som modern berättelse. Men jag tror att författaren tror sig ha skrivit en mer uppdaterad version än hon gjort. Kvinnosynen, hos framförallt huvudpersonen Ruby, är sorglig. Och det där själstraffande beteendet är kanske väldigt realistiskt, men kan det inte tas ett djupare tag med det? Och är det ok att ha med allt det här skuldbeläggandet kring mat bara för att man nämner på sidan 210 att det är fel och livsförminskande?

Ethan är nog lite för fantastisk och Ruby lite för någonting annat. Och visst borde väl Ethan om han nu är så fantastisk ha löst saker och ting för länge sen? Helt trovärdigt är det inte och romanen lyfter inte nog mycket för att skyla över det. Jag störs lite av det här varannankapitelberättandet också, flippandet mellan då och nu. The one that got away är en ok bok men inte mer.

THE ONE THAT GOT AWAY
Författare: Melissa Pimentel
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

Epic fail

epic-failSvårigheten med moderna varianter av klassiker är att författaren som gör omskrivningen ofta är alldeles för förälskad i grundberättelsen och har svårt att göra något eget av den. Claire Lazebnik behärskar dock den där konsten. Hennes Stolthet och fördom-parallell förhåller sig på precis rätt sätt till originalberättelsen. Kanske är det så att just denna bok av Austen lämpar sig särskilt väl för modernisering, inte minst med tanke på hur bra  Eligible också är…

Stolthet och fördom-intrigen gör sig väldigt bra i high schoolmiljö faktiskt. Jag tycker inte att Elise kommer i närheten av Elizabeths älskvärdhet och styrka, men hon kommer så nära som man kan begära av någon som inte är Jane Austen tror jag.

Epic fail är till skillnad från Austens original en bagatell som jag trivdes bra tillsammans med men lämnar bakom mig rätt lätt. Den saknar djupet och samhällskritiken från Austens roman. Men det är helt i sin ordning, det var precis vad jag ville läsa just nu. Och jag känner mig inte alls ledsen att jag beställde såväl Övertalnings-varianten som hennes Emma-version för någon vecka sen. Jag tror det kommer bli alldeles utmärkt semesterläsning i sommar.

EPIC FAIL
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper teen (2011)
Köp den t.ex. här eller här.

Eligible

eligibleDet var med väldigt blandade känslor jag tog mig an den här boken. Visst är det Curtis Sittenfeld, men det är också det här Jane Austen-projektet där Val McDermid väl får sägas ha halvlyckats med att sätta Northanger abbey i en modern kontext (den är ok men också rätt mossig) men där Joanna Trollopes Sense and sensibility var så dålig att jag inte läste klart. Och så är det Stolthet och fördom som ska skrivas om och förnyas och det är ingen liten utmaning det med tanke på hur älskad den är, också av mig…

Tack och lov stod det ganska tidigt klart att det här var något annat. Det här är en författare som helt utan ängslighet lånar en bra historia och gör den till sin. Lånar lite här och lite där, nog mycket för att det ska kännas tryggt, nog lite för att läsaren ändå inte kan känna sig säker på vad som ska hända (visst vet vi hur slutet ser ut på ett ungefär men det är verkligen ingen självklar väg dit). 

Jag älskar hur väldigt irriterande familjen, också Liz, är. Gud vad störiga ändå, för att det går att känna igen korn av dem alla från sin egen familj och folk man träffat (på ett annat sätt än Austenkontexten ger möjlighet till). Jag gillar att Darcy är mycket mer sympatisk här än i originalet (där han i ärlighetens namn ofta är ett jäkla surkart om vi ska prata klartext och tänka bort Colin Firth) och så är jag väldigt förtjust i att Mary får ta lite plats och att hon görs begriplig (egentligen den enda begripliga). Och att jag faktiskt inte skäms över att medge att hon nog är den jag liknar mest eller i alla fall känner igen mig mest i.

Eligible är en bok jag har längtat hem till när jag varit på jobbet eller gjort något annat vardagligt ickeläsligt, det är en bladvändare och en riktigt mysig vän i läsfåtöljen. Jag kanske inte ska ge upp hoppet om den här serien ändå, McCall Smiths Emma är jag nog inte redo att ta mig an, men är det någon som vet vem som skriver Övertalning?

ELIGIBLE
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: The Borough Press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

52 bra saker: omslagsbonanza

Den här veckan har handlat en hel del om Northanger abbey. Lite bara… Det har cirklats och lästs och setts och talats. Och så har det omslagsgooglat. Som jag älskar att omslagsgoogla klassiker, det finns så många vackra böcker jag vill äga (vilket väl är baksidan av denna syssla)! Konstateras kan att när det kommer till Northanger abbey föredrar jag omslagen som fokuserar huset. Här är några fina:

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Mer Northanger abbey

NorthangerAbbey

Ikväll kan jag nog inte stå emot längtet längre, det räcker helt enkelt inte att läsa och diskutera boken Northanger abbey – det är dags för en omtittning av filmen från 2007 också. Inte världens bästa Austen-filmatisering kanske, men väldigt söt ändå.

Nu cirklar vi Northanger abbey

Det är liksom strunt samma att inledningen på mars bjudit på snö och utmattning. Jag har ägnat stor del av den senaste veckan åt att ligga i sängen, invirad i filt, medelst varmdryckkopp och Catherine Morland. Jag älskar Catherine Morland! Och Northanger abbey, och Tilney och hela familjen Morland och humorn och lättheten och boknörderiet. Älskar!

Och den här veckan ska jag få diskutera Northanger abbey i Kulturkollo läser, vilken lycka! Häng med du också!

Bild: tea00004 av mcconnors

22. Till romantikern

persuasion

Ingen passar väl att skänka läsfrid och mys så som Jane Austen. Oavsett om jag är stressad eller helt lugn älskar jag alltid att sjunka ner i läsfåtöljen med hennes böcker. Och möjligen är Övertalning min favorit.

Jag är så förblindande kär i såväl Anne som Wentworth att jag har svårt att se några fel i den här boken. Alla karaktärer är underbara eller vidriga, alla svängar i historien är lagom knixiga, miljöerna, det stentrista sällskapslivet – I love it!

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Kärlekspar

På Kulturkollo skriver vi denna vecka under rubriken Hjärta och smärta. Veckans utmaning handlar naturligtvis om kärlek och favoriten bland kärlekspar. I ett inlägg på Kulturkollo var jag tidigare idag möjligen aningens bitter och småsint (men absolut inte utan grund vill jag påpeka), men här och nu lovar jag att vara kärleksfull och fin.

gwen-rhys2-3047Visst är det svårt att undvika Jane Austen här? Egentligen gillar jag nog Mr Knightley mesta av alla Austen-karaktärer men Emma är rätt jobbig så dem kan jag inte ta. Katherine Morlan och Henry Tilney  ligger bra till också, men jag måste nog ändå stanna hos Anne Elliott och Captain Wentworth. Boken är naturligtvis bäst, men den här filmen (eller den här också för den delen) ger klart så kallat mervärde (väldigt mycket mer Austen-filmiskt hittar du här).

Om jag ska göra en lite utflykt från Austenland (ja, jag har sett filmen och den var väl inte väldigt bra, men småmysig) så fastnar jag för ett kärlekspar i Torchwood, Gwen och Rhys. Hur fina är inte de? Hon är ute och bekämpar aliens om dagarna och han lever ett väldigt vardagligt vardagsliv vid sidan av, och i det möts de och lyfter varandra. Dem älskar jag!!!

Vilka är dina favoriter?