Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Bara bra böcker! Juldagar

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.


Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Juldagar av Jeanette Winterson

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här. Och mer älsk översköljer jag boken med på Kulturkollo, läs här.

Tidsklyftan

När jag först avslutar Jeanette Wintersons Tidsklyftan är min starkaste känsla sorg. Visst löser det sig på något sätt men inte för alla. Det finns så mycket som inte kan förlåtas. Och så finns där Milo som egentligen bara är perifer i berättelsen men just därför blöder mitt hjärta för honom.

Första delen av detta drama (första halva av boken) är oerhört intensivt, på gränsen till illamåendeframkallande. Leos anklagelser och tilltagande galenskap är så knivskarpt skildrad att det blir thriller av det hela. Och lille Milo mitt i som lyssnar till pappas ilska, till mammas förtvivlan, till sin nyfödda systers gråt. Jag tror att det faktum att boken börjar med Milo på flygplatsen är det som får det att etsa sig fast. Jag kan aldrig släppa Milo. På flygplatsen.

Att skriva ett Shakespearedrama på nytt har sina för- och nackdelar. Det är en sjujäkla historia men det är också ett teaterstycke där saker och ting måste komma ihop mot slutet. Det lossnar från verkligheten och flyger iväg. Men jag tycker att Jeanette Winterson gör det bra, till sitt eget. Den Wintersonska stämningen och skevheten gör något med Shakespeares dramatik. Hon bryr sig uppenbarligen om de här människorna och deras historia. Och så har hon roligt med Shakespeare-referenserna.

TIDSKLYFTAN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Översättare: Lena Fries-Gedin, originaltitel: The gap of time
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också Kulturkollos konferens om boken

Skymningsporten

skymningsporten”I norr finns mörkret” inleds denna bok. Och denna bok är mörkret. Skymningsporten berättar om människans allra mörkaste vrår, det skitiga, det vi gör för rädslan, av hat. Beskrivningen av tillvaron i den där brunnshålan i Lancaster castle, barnen som utnyttjas och säljs för bröd, men också i de finare salongerna finns den bottenlösa maktlösheten och maktmissbruket sida vid sida.

Jag älskade The daylight gate när jag läste den för tre år sedan och jag tycker mycket, mycket om Skymningsporten. Jag känner att något gått förlorat i översättningen (och det är inte fråga om en dålig översättning utan är bara min känslomässiga reaktion på att det inte är som det var), språket är inte längre en beståndsdel i det mörka och magiska, det berättar snarare än att vara. Det drar ner min upplevelse, men boken är fortfarande briljant.

En sak som slår mig är hur mycket jag minns. Jag läser så mycket att det mesta blir lite dimmigt för mig efter ett tag, men Skymningsporten minns jag. Tortyren, dimman, magin och allt det skitiga. Jag minns precis allt och det är ett väldigt gott betyg liksom det faktum att jag tycker om att läsa igen trots att allt är bekant och väldigt förfärligt.

Missa inte Kulturkollos diskussion av boken!

SKYMNINGSPORTEN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: The daylight gate
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

14. Till den förhäxade

daylight gate

Det här är en obeskrivligt bra bok om människors maktmissbruk och maktlöshet, om ont och gott inom samma människosjäl. Jeanette Winterson är som alltid briljant men här än mer än vanligt. Jag är barnsligt lycklig över att den här boken kommer på svenska i vår, läs den! Så här skrev jag om den engelska utgåvan när jag läste den för två år sen:

Häxprocess, 1600-tal, kvinnors situation, mörkt och obehagligt. Kan inte bli mer jag faktiskt. Och precis så var det. Att läsa The daylight gate är att svepas med, förfäras, äcklas, må illa och hela tiden tänka ”hur skulle jag överleva det här” ”hur skulle det vara att inte ha annat val än att överleva det här?” Och jag säger bara det – tortyrkällaren… Jag kommer aldrig bli mig lik.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.