Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Mot fyren!

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.


Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Bara bra böcker! Juldagar

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.


Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.