The winter people

Jag är just nu väldigt glad att jag inte rakt av älskade Don’t breathe a word. Hade jag gjort det hade jag säkert förväntat mig något liknande av Jennifer McMahons senaste bok, The winter people, och då hade jag kanske blivit besviken. Om det nu är möjligt… Som det nu är så gick jag in i den här boken med precis lagoma förväntningar på välskrivet och lite funderingsframkallande. Och så fick jag en av de vackraste och sorgligaste berättelser om kärlek jag någonsin läst.

Vinterfolket är en saga som Gertie berättar. The Winter people är en saga om och delvis berättad av Sara som förlorat allt och är beredd att betala ett obeskrivligt högt pris för att hålla fast vid det glittrande som var hennes liv, historien om Ruthie som söker sin försvunna mamma och försöker ta hand om sin lillasyster, historien om Katherine som också förlorat allt men inte kan släppa taget. Nutid och tidigt 1900-tal. West Hall, Wermont, där människor bara försvinner.

Det är en galet bra, finstämd, lågmäld saga det här. Den kryper under skinnet, och stannar där. En svensk utgåva ska komma i höst, läs den för allt i världen!

THE WINTER PEOPLE, Jennifer McMahon
Doubleday, 2014

Andra som skrivit om boken: Lingonhjärta, Calliope books

Don’t breathe a word

Det här är en svår recension. Dels för att jag inte vill avslöja något om handlingen. Dels för att jag inte vet vad jag tycker…

Tolvåriga Lisa är försvunnen, det är nyckelpunkten i den här berättelsen. Sam är hennes bror och Phoebe är flickan som möter Sam, förälskar sig och blir indragen i hans förflutna. Don’t breathe a Word är en saga om magi i vardagen och vardag i det magiska, typ…

Trollbindande är det, på det där bladvändaraktiga, fjättrad i soffan-sättet. Jag vill veta hur det ska gå och sluta, vad som hänt. Jag gillar det växelvisa berättandet, jag är förälskad i mörkret, det kompakta. Det är så härligt skitigt och trasigt alltihop, mycket värre än en kan inbilla sig under läsningen. Första halvan och lite till är helt fantastisk. Men sen händer något och när McMahon ska förklara vad som egentligen är sant och hänt i berättelsen så faller bygget lite korthusaktigt. Det är inte en total genomklappning men det är på något märkligt sätt både för enkelt och för komplicerat, lite för många vändningarna. De allra sista sidorna är förstås hjärtstopparobehagliga men eftersom de är de enda jag känner så inför så känns det lite fuskigt. Jag känner mig lite, lite lurad. Men Don’t breathe a Word är en bra bok, en förödande beroendeframkallande bok. Det är bara bismaken som är en smula bitter.

Don’t breathe a word av Jennifer McMahon. Harpercollins