Jag och Earl och tjejen som dör
Jag vill verkligen inte, men jag måste säga att jag är lite besviken. Jag och Earl och tjejen som dör ska ju vara en sån där fantastisk bok. Tonen och berättelsen och språket. Allt ska vara så speciellt och omöjligt att värja sig mot. Och det är speciellt, det är rätt kul med antalet åsnegenitalier som dyker upp i texten, det är uppfriskande med Gregs förmåga att trampa i klaveret och berätta om det. Men det är också väldigt, väldigt sorgligt. Att han tycker så oerhört lite om sig själv, att de är så utlämnade och ensamma i sitt eget. …