Den bästa dagen är en dag av törst

Mina förväntningar på Den bästa dagen är en dag av törst? Episka! Besviken? Nej, faktiskt inte.

20130519-204447.jpg
Jessica Kolterjahns Karin Boye-bok är en fantasi, det är en diktning om diktarens tid i Berlin och det är en tankeväckande fantasi. Karin kämpar med sina depressioner, med sin sexualitet, med sig själv. Och hon gör det med hjälp och med motstånd från terapeuter, vänner och ett allt mer nazifierat Berlin.

Den bästa dagen är en dag av törst är ingen fenomenal bok, ingen ny Nattfjäril eller för den delen Ut ur skuggan. Men den är bra, välskriven, och som sagt tankeväckande. Hur låter vi oss ledas av andra, när ska vi lita på oss själva osv? Ett problem är det fragmentariska, glimtarna in i Karins förflutna som jag blir så sugen på att läsa mer om. Föräldrarna…

Mina minnen av far är i huvudsak förknippade med böcker. Aldrig såg han på oss med sådan kärlek som han såg på en ny bok när han packade upp den ur dess bruna paket

Så vill jag ju inte att mina barn ska beskriva mig, som Karin gör (s. 101), men risken är kanske överhängande…

Jag saknar djupet men å andra sidan är ju ett av Karins problem att hon är så rädd för djupet och samtidigt lever där hela tiden. I mörkret.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Forum

Ut ur skuggan

Jag älskade ju Jessica Kolterjahns Nattfjäril och uppmanades då av vänligt sinnade och pålitliga bloggläsare (Bokbabbel och Helena) att läsa hennes debut Ut ur skuggan. Det mumlades om att den till och med skulle kunna vara bättre än Nattfjäril. Det trodde jag naturligtvis inte på för en sekund men frågan är om kanske inte… Möjligtvis…

Ut ur skuggan handlar om Agnes som växer upp med en komplicerad och kärlekslös relation till sina föräldrar. Kärleken får hon från morfar och världen ser hon helst genom den kamera han gett henne. Agnes fotograferar för att få syn på sin verklighet och människorna som befolkar den. Från instängd dotter till fri(are) kvinna är steget långt och för Agnes del går resan via bekantskaper med utsvävande vanor och förbjudna kärleksrelationer i 1920- och 30-talens Stockholm. Via kärlekslängtan och passionerade drömmar.

Jessica Kolterjahns skildring av Agnes är så stark och påtaglig att det känns som om boken är ett samtal mellan henne och mig. Agnes talar genom författaren med bara mig, berättar sina tankar och minnesfragment. Om sina innersta hemligheter, som anses så skamliga att de måste tystas, berättar hon och hennes mod och instängda passion är det som genomsyrar hela berättelsen och gör den så bra. Agnes är väldigt stel och stängd, hon har gjort sig (eller gjorts) hård och på ytan kylig för att överleva i sin uppväxtfamilj. Den resa hon ger sig ut på smälter henne inte fullkomligt men ger henne verktyg att vara den hon är på nya sätt. Att hon slipper genomgå den fullkomliga metamorfosen tycker jag mycket om, det är både snyggt och respektfullt. Agnes är rätt kantig men ändå (eller just därför) väldigt, väldigt älskansvärd.

Vilken som är då bäst? Nattfjäril eller Ut ur skuggan? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Båda berör mig oerhört starkt och jag kan känna att Ut ur skuggan är en viktig och stark bok medan Nattfjäril är drömsk och förtrollande men jag kan inte rangordna dem. Låt oss nöja oss med att konstatera att jag ser mycket fram emot en ny bok av Jessica Kolterjahn.

~Forum, 2007~

Nattfjäril

Det här är inte bara en otroligt vacker bok med en fantasieggande titel – det är en fantastiskt bra bok också. Nattfjäril är en av de mest engagerande böcker jag läst på länge.

En kvinna hittas död utanför Hotel del Coronado i San Diego den 24 november 1892. Ingen vet vem hon är, vad hon gör där, varför hennes bror aldrig kom eller vad det var för märklig sjukdom som drabbat henne. Framförallt är det ingen som vet varför hon valt att dö. Sammanflätat med uppnystandet av några av trådarna i kvinnans bakgrund möter vi coronern Henry Stetson som utreder hennes död samtidigt som hans hustru ligger svårt sjuk i hemmet. Berättelsen är en påhittad, litterär förklaring till ett verkligt och ouppklarat fall.

Sakta får vi genom kvinnans och coronerns minnesbilder veta mer om bakgrund och händelseförlopp. Det står klart att ingen är fri från övergrepp och svek. Båda har de manipulerat, manipulerats och begått mer eller mindre vidriga vidrigheter och ändå är de älskansvärda i all sin mänsklighet. Jag tycker mycket om hur huvudkaraktärerna kretsar kring varandra i den här berättelsen. Att Kolterjahn lite onödigt och sökt knyter ihop dem med dubbelknut mot slutet tycker jag är synd men väljer samtidigt bortse ifrån (blundande, med händerna för öronen, sjungskrikande LALALALA…)  och förlåta eftersom resten av boken är så fin.

I boken skildras en ensam abort på ett väldigt nära sätt och hela det händelseförloppet känns mycket verklighetstroget och starkt. Jag har aldrig själv genomgått någon abort men jag minns mina missfall genom Kolterjahns starka och närvarande skildring och i det läget knyts jag oerhört starkt till den mystiska kvinnan som känner en sådan längtansblandad avsky inför det barn hon väntar. Jag kan inte koppla an till hennes avsky men väl till det inre tumultet, den kroppsliga smärtan och känslan av total ensamhet.

Boken är oerhört tät och jag kan inte låta bli att dra Falkenland-paralleller. Det handlar mer om tätheten i berättelsen än om språklig likhet men de som gillar Christine Falkenland bör tycka om den här boken. Jag älskar den och sätter upp den på listan över årets starkaste läsupplevelser. Nattfjäril är en bok jag kommer bära med mig länge, kanske alltid…

~Månpocket, 2010~

PS: Är det någon där ute som läst Jessica Kolterjahns debut Ut ur skuggorna och kan säga något om hur den är? Lika bra, bättre? Annorlunda, lika?