Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Blå skymning

Joan Didion är en oerhört modig kvinna. Att orka fortsätta leva efter allt som hänt henne, att orka skriva ner sina tankar, att våga vara gammal och imperfekt inför alla oss andra – det är mod i sin renaste form. Det är mod som betyder någonting för mig.

Jag förväntade mig att gråta igenom hela boken, att läsa genom en tårgardin, att sitta med halsen sammansnörpt och sårig, att gå sönder och gå sönder och gå sönder. Men det gör jag inte. Visst fäller jag en och annan tår och visst snärjs halsen åt och gör ont av gråt på väg men för det allra mesta berörs jag på ett annat sätt av den här boken. Och jag berörs djupt. Jag kommer aldrig att kunna släppa den på riktigt och precis som fallet var med Ett år av magiskt tänkande så tror jag att Blå skymning kan få mig att se livet, mitt liv, ur ett lite annorlunda perspektiv. Jag tror att jag kan lära mig något av Joan Didion och hennes vilja att visa sina skavanker.

Blå skymning är en bok om att åldras, om att vara människa, kvinna, mamma och dotter. Om att försöka hantera att man inte är så jäkla bra alla dagar… och att det spelar roll. Så jag stänger av den har tekniska makapären nu och letar upp barnen och försöker vara en Good enough mamma en stund.

~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~

Ett år av magiskt tänkande

När många andra läser och älskar Joan Didions Blå skymning så läser jag äntligen hennes förra bok om sorg.

Ett år av magiskt tänkande är egentligen inte en bok man kan recensera, det är inte en bok att bedöma. Det är en bok att läsa och bära med sig, att gömma sin djupaste rädsla i och sedan plocka fram den ur igen.

Jag har hört människor kritisera Didion för att hon är rationell och kylig i sin sorg men till dem vill jag nu mest bara ropa, herregud människor känner ni inte sorgen som dallrar mellan raderna i den här boken? Mig knockar den i alla fall och jag kan på ett oerhört påtagligt sätt känna hennes smärta och rädsla för att bli upphunnen av den. En jämförelse med Joyce Carol Oates Änkans bok är oundviklig här i och med att de handlar om samma trauma – änkeblivandet. Oates är håller distansen på sitt sätt och Didion på sitt, möjligen med olika baktankar (jag gillar Didions bok bäst men inte för att hon är mer eller mindre kylig i sitt beskrivande av sin sorg). Mycket av kylokritiken som drabbat dem båda måste hänga ihop med att a) de är kvinnor (och kvinnor måste vara varma och uttalat emotionella för att betraktas som sanna kvinnor) och b) sörjd sorg och beskriven sorg blandas samman. För att över huvud taget kunna skriva ner något så måste man distansera sig, skrivandet i sig är ju ett filter mellan verklighet och det beskrivna. Jag tror att såväl författare som läsare skulle gå sönder om distansen kunde tas bort.

Det är svårt att släppa den här boken – tänk att livet kan vara så djupt orättvist, tänk att vi alla ska möta döden, tänk att ingen av oss är förberedd. Jag känner mig stärkt efter att ha läst den här boken, sorgsen, livrädd för att bli gammal och återigen påmind om att döden kan lura överallt men att det kanske kan vara bra att inte enbart se den som en fiende. Den som nu orkar låta bli det…

~Atlas, 2006~