Blå skymning

Joan Didion är en oerhört modig kvinna. Att orka fortsätta leva efter allt som hänt henne, att orka skriva ner sina tankar, att våga vara gammal och imperfekt inför alla oss andra – det är mod i sin renaste form. Det är mod som betyder någonting för mig.

Jag förväntade mig att gråta igenom hela boken, att läsa genom en tårgardin, att sitta med halsen sammansnörpt och sårig, att gå sönder och gå sönder och gå sönder. Men det gör jag inte. Visst fäller jag en och annan tår och visst snärjs halsen åt och gör ont av gråt på väg men för det allra mesta berörs jag på ett annat sätt av den här boken. Och jag berörs djupt. Jag kommer aldrig att kunna släppa den på riktigt och precis som fallet var med Ett år av magiskt tänkande så tror jag att Blå skymning kan få mig att se livet, mitt liv, ur ett lite annorlunda perspektiv. Jag tror att jag kan lära mig något av Joan Didion och hennes vilja att visa sina skavanker.

Blå skymning är en bok om att åldras, om att vara människa, kvinna, mamma och dotter. Om att försöka hantera att man inte är så jäkla bra alla dagar… och att det spelar roll. Så jag stänger av den har tekniska makapären nu och letar upp barnen och försöker vara en Good enough mamma en stund.

~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~

Ett år av magiskt tänkande

När många andra läser och älskar Joan Didions Blå skymning så läser jag äntligen hennes förra bok om sorg.

Ett år av magiskt tänkande är egentligen inte en bok man kan recensera, det är inte en bok att bedöma. Det är en bok att läsa och bära med sig, att gömma sin djupaste rädsla i och sedan plocka fram den ur igen.

Jag har hört människor kritisera Didion för att hon är rationell och kylig i sin sorg men till dem vill jag nu mest bara ropa, herregud människor känner ni inte sorgen som dallrar mellan raderna i den här boken? Mig knockar den i alla fall och jag kan på ett oerhört påtagligt sätt känna hennes smärta och rädsla för att bli upphunnen av den. En jämförelse med Joyce Carol Oates Änkans bok är oundviklig här i och med att de handlar om samma trauma – änkeblivandet. Oates är håller distansen på sitt sätt och Didion på sitt, möjligen med olika baktankar (jag gillar Didions bok bäst men inte för att hon är mer eller mindre kylig i sitt beskrivande av sin sorg). Mycket av kylokritiken som drabbat dem båda måste hänga ihop med att a) de är kvinnor (och kvinnor måste vara varma och uttalat emotionella för att betraktas som sanna kvinnor) och b) sörjd sorg och beskriven sorg blandas samman. För att över huvud taget kunna skriva ner något så måste man distansera sig, skrivandet i sig är ju ett filter mellan verklighet och det beskrivna. Jag tror att såväl författare som läsare skulle gå sönder om distansen kunde tas bort.

Det är svårt att släppa den här boken – tänk att livet kan vara så djupt orättvist, tänk att vi alla ska möta döden, tänk att ingen av oss är förberedd. Jag känner mig stärkt efter att ha läst den här boken, sorgsen, livrädd för att bli gammal och återigen påmind om att döden kan lura överallt men att det kanske kan vara bra att inte enbart se den som en fiende. Den som nu orkar låta bli det…

~Atlas, 2006~