Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.


Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Just nu i januari 2023

Nytt år, ny månad. Kanske ska vi tala tyst om att januari är min allra värsta månad alla kategorier (kall, mörk, oändligt lång och ofestlig) och fokusera på det som är bättre. Nu har jag varit ledig en liten stund, läst, vilat, promenerat i sol och blåst, njutit. Jag känner mig ganska utvilad för första gången på ett längre tag. På måndag går jag in i ett nytt jobbår och på tisdag börjar ”min” sista termin i grundskolan. Det finns mycket att se fram emot, men också mycken oro som lurar. Men nåja, just nu är jag rätt positiv ändå och jag har vilat mig till något som liknar energi.

Just nu…
… läser jag: Lektioner i kemi av Bonnie Garmus eftersom alla hade med den i sina årssammanfattningar över sin bästa läsning. Den är väldigt bra. Jag ägnar mig också åt att läsa de sista sidorna i Joanna Rubin Drangers drabbande och starka Ihågkom oss till liv.
… ser jag på: – Den här rubriken får jag nog ta bort snart eftersom jag inte ser några tv-serier eller filmer. Jag har tittat lite på skidåkning under ledigheten och snart drar handbolls-VM igång. Jo just det, vi ser ju om den gamla klassiska BBC-serien Stolthet och fördom också (ja den med Colin Firth och Jennifer Ehle).
… lyssnar jag på: kattspinn om mornarna. Båda våra missar har under de senaste veckorna uppfunnit en mysrutin då de ska bli klappade och spinner som tack varje morgon innan vi kliver ur sängen. Mycket mysigt.
… längtar jag efter: vår. Solljus som värmer. Att tina upp.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.