Årets bästa läsning 2023

Tiden är konstig och jag tycker verkligen att det är oändligt länge sedan och samtidigt igår som jag satte ihop ett sådant här inlägg om de bästa böckerna jag läst under året som gått. Här är vi igen. Jag har läst lite färre böcker än jag brukar, mestadels beroende på att hösten varit oerhört jobbintensiv. Det jag läst har ofta varit bra, jag har lärt mig vad jag gillar och slipper gå på så många minor i läsningen.

Allra, allra bäst i år var Arvejord av Maria Turtschaninoff. Själva läsupplevelsen, att läsa och sedan lyssna oerhört långsamt under flera månader medan jag satt och betraktade min skog är det bästa jag gjort på många år. Arvejord är det bästa jag läst på många år.

Under min sista semestervecka i somras läste jag inte mindre än tre romaner som tar sig in på den här listan. Sea of tranquility av Emily St James Mandel, Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell och Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Tre mycket olika romaner, men också tre mycket stora läsupplevelser.

Under hösten har jag och min man högläst Andrev Waldens Jävla karlar och den måste verkligen nämnas här trots att vi inte är klara än. Tills dess att jag kröner den till en av de bästa nästa år istället kan jag lyfta det egensinniga och precisa språket och den där förmågan att skriva roligt så att det blir sorgligt (och tvärtom) som känns väldigt Waldenskt.

I mitten av december läste jag det som kom att bli årets sista, riktigt stora, läsupplevelse. Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett. Den ska jag skriva mer om om några dagar, nu nöjer jag mig med att säga att den var ljuvlig och att det var länge sen jag läste en bok jag var så ovillig att lämna som den.

Annat som jag tyckt mycket om är detta:
Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Oerhört drabbande berättelse om en släkt genom förintelsen och efter.

Maus av Art Spiegelman. Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och makalös.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans.

A better man av Louise Penny. Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Vinterrecept från kollektivet av Louise Glück. En samling dikter som griper tag och talar till mig.

När en ängel går genom scenen av Jon Fosse. Tankeväckande essäsamling om skrivandet och livet, skrivet av en författare med en förunderlig formuleringsförmåga.

Herrgården av Anna-Karin Palm. Utomordentlig lågmäld berättelse med skräckkänsla. Mästerlig!


Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021, 2022.

2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Lästips för hängmattan (mina bästa böcker från läsvåren)

Nu när vi gått in i juni är det hög tid för mig att sammanfatta läsvåren för mig själv och tipsa er om det allra bästa att lägga i semesterläshögen.

Allra, allra bäst var Arvejord (möjligen bäst sen Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell), så vi börjar med den. Därefter kommer resten av vårens favoriter i läsordning.

Arvejord av Maria Turtschaninoff.
Finstämd, långsam, vemodig och alldeles fantastisk krönika över en gård och människorna som lever där.

Ensamtal av Ann Jäderlund.
Ensamtal är en förunderlig diktsamling och mitt första möte med Ann Jäderlund. Jag är fortfarande förstummad efter det mötet men har nog snart hämtat mig nog mycket för att läsa vidare.

Åh William av Elizabeth Strout.
Lucy Barton är ingen enkel människa att umgås med, men oj som jag tycker om henne och den värld Elizabeth Strout skapat åt henne.

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger.
En av vårens mest drabbande läsupplevelser var den här seriebok om familj, förintelse och försoning.

Lektioner i kemi av Bonnie Garmis.
Jodå, jag tyckte precis lika mycket om den här roliga, sorgliga och bitska berättelse som alla andra redan gjort.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans av en av mina favoriter.

Konsterna av Elin Ruuth.
Intensiv och virvlande om en midsommarnatt och ett liv, en ljuvlig historisk kortroman.

A better man av Louise Penny.
Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Maus av Art Spiegelman.
Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och Levande och döda av

Levande och döda av Christoffer Carlsson.
Sorglig, spännande och vacker tredje del i en utomordentligt fin serie böcker.

Vilka är dina bästa böcker från våren som gått? Tipsa gärna vidare i kommentarerna.

Bild från Pixabay.

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.


Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Just nu i januari 2023

Nytt år, ny månad. Kanske ska vi tala tyst om att januari är min allra värsta månad alla kategorier (kall, mörk, oändligt lång och ofestlig) och fokusera på det som är bättre. Nu har jag varit ledig en liten stund, läst, vilat, promenerat i sol och blåst, njutit. Jag känner mig ganska utvilad för första gången på ett längre tag. På måndag går jag in i ett nytt jobbår och på tisdag börjar ”min” sista termin i grundskolan. Det finns mycket att se fram emot, men också mycken oro som lurar. Men nåja, just nu är jag rätt positiv ändå och jag har vilat mig till något som liknar energi.

Just nu…
… läser jag: Lektioner i kemi av Bonnie Garmus eftersom alla hade med den i sina årssammanfattningar över sin bästa läsning. Den är väldigt bra. Jag ägnar mig också åt att läsa de sista sidorna i Joanna Rubin Drangers drabbande och starka Ihågkom oss till liv.
… ser jag på: – Den här rubriken får jag nog ta bort snart eftersom jag inte ser några tv-serier eller filmer. Jag har tittat lite på skidåkning under ledigheten och snart drar handbolls-VM igång. Jo just det, vi ser ju om den gamla klassiska BBC-serien Stolthet och fördom också (ja den med Colin Firth och Jennifer Ehle).
… lyssnar jag på: kattspinn om mornarna. Båda våra missar har under de senaste veckorna uppfunnit en mysrutin då de ska bli klappade och spinner som tack varje morgon innan vi kliver ur sängen. Mycket mysigt.
… längtar jag efter: vår. Solljus som värmer. Att tina upp.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.