Vi är Orlando av Johan Hilton

Johan Hilton skriver i efterordet till Vi är Orlando att han vill skapa en gemensam berättelse och en känsla för läsaren av att befinna sig i en skog av röster. Som han lyckas! Att berätta med hjälp av vittnesmål och personliga berättelser gör att jag nu under en solig lördag har varit den som stått instängd på en nattklubbstoalett medan människor omkring mig dör och mördaren finns kvar utanför dörren. Jag har också varit mamman som tar emot det sista meddelandet från sitt barn. Jag har varit den som hoppats och tvingats inse. Jag har gått barfota genom klibbiga blodpölar på ett golv där det bara borde finnas öl och skräp. Det är alldeles, alldeles förjävligt att läsa Vi är Orlando och samtidigt… Det är någonstans lite (men bara lite) hoppfullt också. Här finns så mycket kärlek och närhet och solidaritet. Det är det som (också) dröjer sig kvar.

Det finns så många analyser att göra av det amerikanska samhället i allmänhet och attacken mot Pulse i synnerhet. Jag tycker att bokens främsta styrka är att den visar just hur enkelt (människor dog, sorgen är oändlig) och komplicerat (vilka var motiven bakom brottet, spelar det roll) allting samtidigt är. Det offentliga samtalet, särskilt när det handlar om politik, tenderar att blunda för allt som inte är lättfattligt och snabbt. Den här boken visar hur oerhört mycket längre vi kan komma om vi faktiskt förhåller oss öppna inför det faktum som är att allt är mycket mer komplicerat än det verkar och att det samtidigt och parallellt också måste få vara så enkelt och existentiellt som det också är.

VI ÄR ORLANDO. EN AMERIKANSK TRAGEDI
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.