Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer

Jag gillar inte brevromaner, brev i romaner eller någon form av brevväxling i bokform. Alls. Jag bläddrar demonstrativt förbi sånt. Och här sitter jag ändå och är smått förälskad i en bok som enbart består av en korrespondens mellan två personer. Det är rätt så underbart hur det kan vara.

Jag har lyssnat ganska mycket på Att segra är banalt för att sedan avsluta med att läsa den i pappersbokform. Jag försökte mig på att läsa först men begrep mig inte riktigt på boken förrän jag hörde breven upplästa av de två författarna. Att sen läsa när jag kommit in i deras rytm och lärt känna dem gick fint.

Johanna Frändén är en favorit sen länge. Hon skriver klokt om fotboll och mycket annat i Aftonbladet och jag har följt flera fotbollsmästerskap guidad av hennes skarpa blick och analys i tv. Carl Johan De Geer har jag ingen direkt relation till, jag vet förstås vad han skapat och vem han är, men mer än så är det inte. Var det inte. Nu älskar jag honom också.

Det fina här är inte innehållet eller vad de samtalar om utan hur de gör det. Den ömsesidiga respekten och tonen lär mig mycket om hur man kan samtala på ett bra sätt utan att nödvändigtvis tycka lika i allt. Den här viljan att lära som både Johanna och Carl Johan ger uttryck för är smittande. Att jag sen faktiskt lär mig om hur det är att bo i Frankrike, hur pandemin har påverkat andra och om fotboll är förstås en bonus.

Jag menar inte att jag ändrat mig om brevromaner och sånt när jag säger det här, men Carl Johan De Geer och Johanna Frändén får gärna fortsätta brevväxla med mig i all evinnerlig evighet. Tack.


Om boken

Titel: Att segra är banalt
Författare: Johanna Frändén och Carl Johan De Geer
Förlag: Kaunitz-Olsson (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går