När 2 blir 3

Det är sju år sen vi blev en familj på tre. Sju år… Tanken svindlar.

Det är så mycket jag känner igen, den där förlossningen som går helt inte enligt planerna (ingen planerar tre dygns vidriga pinvärkar, sugklocka, klipp, panik, nästan efteroperation, nära döden, barnet andas inte men andas äntligen och alla dessa stygn), känslan vid hemkomsten, det overkliga och livrädda. Och när mamman börjar jobba efter relativt kort tid (4 månadet för mig) och arbetskamraten frågar om barnet börjat på dagis redan. Och det inte är på skämt. Och man tvingas svära på inför hela världen att jo, jag älskar verkligen mitt barn men det här är vad vi valt, vi som känner det här barnet och oss själva. Det här är det som är bäst för det här barnet och oss som familj. Allt det känner jag igen.

Och så är jag så glad över att äntligen ha hittar någon som reagerar som jag. När Daniel i sitt kapitel “Mössan i pölen” beskriver en kort tid i hans uppväxt när han var mobbad och vad det gjort med honom känner jag mig lite mindre underlig. Jag var inte mobbad men ensam och stundtals utfryst under uppväxten. Väldigt ensam. Och min starkaste rädsla, mitt ständigt närvarande monster under sängen är att mina barn ska uppleva sig ensamma, att de inte ska ha någon. Den rädslan måste jag förstås hantera så att den inte blir märkbar för barnen. Men jag är så glad att Daniel skrev det där kapitlet om hur den där rädslan innefattar alla ungar. Jag känner mig mindre ensam och märklig nu när jag sitter i bilen och gråter efter att ha sett det där barnet ensamt på skolgården igen vid morgonlämningen. Eller när jag måste gå in på kontoret och nypa mig lite i armen för att hindra tårarna över något av de där barnen som sitter av rasterna på biblioteket, alltid ensamma. Så har det alltid varit men sen jag blev totalt hudlös för sju år sedan är det mycket värre. Samtidigt som jag vet hur den där ensamheten kan göra en stark. De där barnen kommer växa upp till fantastiska vuxna med det enda felet att de gråter i bilar på skolparkeringar om morgnarna. Det är förstås brister man kan leva med men jag önskar att de slapp…