Låt de gamla drömmarna dö

En ny bok av John Ajvide Lindkvist är alltid anledning till mer eller mindre uppsluppna hurrarop och glädjekänslor. I år får vi skräcknördar en textsamling med allehanda guldkorn att fröjdas åt. Förra året läste jag tre Ajvide-romaner vilket hade kunnat vara en överdos om det inte vore så att de alla var så väldigt bra. Ingen mättnad har infunnit sig ännu och därför var Låt de gamla drömmarna dö en välkommen och naturligtvis förskräcklig inledning på det nya bokåret 😉

En av mina favoritstunder med bra författare är i deras för- eller efterord – när de får berätta lite om sina tankar kring olika texter. Ajvide är väldigt bra på dem precis som exempelvis Stephen King (min näst största upplevelse, efter den formidabla novellen N, i Strax efter solnedgången var just Kings detaljerade efterord). Jag ska genast erkänna att jag varit en dålig recensent som inte läst samlingens alla texter. Sommarprogrammet hoppade jag över eftersom jag lyssnade på det när det sändes och då det var så bra minns det rätt bra fortfarande. Några av sketcherna är också olästa.

Men nu till det jag verkligen har läst. Till exempel har jag nu äntligen fått ta del av den beryktade Tindalos som för några år sedan var följetong i DN men som därefter inte funnits i tryck (inte som jag har hittat i alla fall, och jag har letat…). Och jag kan lugnt säga att jag är glad att jag valde att läsa den i dagsljus för i all sin intensitet så kan det vara det läskigaste John Ajvide Lindkvist har skrivit, och det vill ju inte säga lite. Den där volvon kommer förfölja mig… Och bilden av marsvinet…

Titelnovellen är troligen en av de stora dragplåstren i den här samlingen. Det är säkert många som vill veta fortsättningen på Eli och Oskars saga från Låt den rätte komma in. Ajvide ville, enligt förordet, ge sin bild av vad som hände med dem eftersom filmen antyder något som han inte tänkt sig. Det är en fin novell som egentligen inte handlar om Eli och Oskar alls men som ändå ger en glimt av dem och en tänkt fortsättning. Fint.

Min favorit är nog ändå metanovellen Ansiktsburk där den relativt vidrige författaren John Ajvide Lindkvist får det han förtjänar under en underbart hemsk filmfestival i Göteborg. Jag förstår att den var jobbig att skriva… Efter att ha Youtubat ”ansiktsburk” och sett den sjukt roliga videon som drog igång det hela blir det dessutom ännu mer absurt och roligt.

Man har det alltid rysligt trevligt med Lindkvist. Det är äckligt, kallt och blött men man är som läsare alltid trygg med författaren som vägvisare och handhållare. Jag tycker mycket om att inte bara romanerna tas på allvar och jag önskar att det varit lite mer hallå kring det här boksläppet för även om det mestadels är gammal skåpmat så är det (för det mesta) bra gammal skåpmat.

~Ordfront, 2011 / Recensionsexemplar ~