John Ajvide Lindqvist

Ärlighet varar längst och allt det där. Jag hade inte tänkt läsa Rörelsen, inte än i alla fall. Efter den monumentala besvikelsen som fortfarande är min upplevelse av Himmelstrand så kände jag inget vidare sug. Inte förrän det finns en avslutande bok i alla fall. Jag vill inte ha en bok till där jag investerar energi i att försöka lista ut ”hur det ska gå” och så landar det ingenstans. Så jag hade inte tänkt läsa Rörelsen.

Men så blev den Augustnominerad och så stod den där outlånad på biblioteket och så gick det som det gick.

Rörelsen är inte Himmelstrand. Den är begriplig. Den är en sorts låtsassjälvbiografi om trollkarlen och blivande författaren John Ajvide Lindqvist. Den kopplar till den där andra platsen som husvagnarna försvinner till, som barnet är på, där ondskan bor i Himmelstrand. Den öppnar för en förklaring som kanske ska komma och den vrider och vänder på verklighetsuppfattning och förankring. Det gillar jag.

Tycker jag bättre om Rörelsen än Himmelstrand? Ja. Tycker jag om den? Sådär. Jag älskar Låt den rätte komma in, Hantering av odöda, Människohamn och Lilla stjärna (särskilt den senare tycker jag är fantastisk om än förfärlig), Rörelsen är underhållande, spännande, lite läskig och allt den ska vara, men den berör mig inte på djupet. Av vilken annan författare som helst hade jag förstås varit nöjd nu, men med en favoritförfattare som JAL… Jag väntar nog ut den här serien och ser fram emot nästa andlöst fantastiska projekt som jag är säker på kommer sen.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
RÖRELSEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2015)
Del 2 i serien Den andra platsen. Del 1: Himmelstrand
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

[su_quote]Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?[/su_quote]

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
HIMMELSTRAND, John Ajvide Lindkvist
Ordfront, 2014

Andra som skrivit om boken: Kulturkollo diskuterar ett, två och tre. Bokbabbel, Beroende av böcker, Enligt O, Hyllan och Carolina läser [/su_note]

Ni har väl inte missat att det kommer en ny bok av John Ajvide Lindqvist idag? Hypen är mindre än vanligt, troligen eftersom boken ges ut av författaren själv och enbart kommer som e-bok och mp3. När jag fick möjlighet att läsa ”boken” i förväg tvingades jag ta mig an makens läsplatta som jag annars varit rätt bra på att ignorera. Det här är dock en recension av texten Tjärven, själva läsupplevelsen skrev jag om häromdagen.

En gymnasieklass återförenas för att fira midsommar tillsammans. De åker ut till fyrön Tjärven i Stockholms skärgård med sin grill och försvarliga mängder alkohol som sig bör. Snart börjar saker naturligtvis gå väldigt fel och det visar sig att de inte är ensamma på ön…

Det är på gränsen till provokativt att John Ajvide Lindqvist har producerat den här boken på 35 dagar. För någon som kämpar och gnetar med sin första roman och hittills producerat lite över hundra sidor på ett halvår är det nästan lite knäckande. Men han kan verkligen sitt hantverk. Och jag är glad att han gjort det. Det finns många vinster med att lägga en snäv tidsram, Tjärven har blivit väldigt, väldigt intensiv. Historien är enkel och berättandet likaså, avskalat kanske man säger. Vi får veta en del om huvudkaraktärerna men inte allt och det är en del av tjusningen, att inte veta hur de ska reagera och hur de ska tänka. Som all god monsterfiktion handlar inte Tjärven om monster utan om en grupp människor och hur de fungerar tillsammans och i kris. En sak som jag är särskilt svag för är hur JAL lyckas måla upp karaktärernas egna inre bilder av hem och familjlängtan så att jag känner den. Det landar bortom läsning och handlar faktiskt om att bli en del av dem som befinner sig på den där ön och samtidigt känna lycklig trygghet över att istället sitta tryggt placerad i läsfåtöljen med barnen på armlängds avstånd.

Den här gången har Ajvide förresten fortsatt på spåret han inledde i Lilla stjärna – han har lämnat de creddigare popreferenserna (Morrisey, Smiths) och gått vidare (?) till Modern Talking som känns som ett minst sagt passande soundtrack till zombieapokalypsen ;). Det bidrar faktiskt till mardrömsstämpeln en hel del…

Jag har lärt min läxa och tänker inte rangordna den här boken i relation till Ajvides övriga men jag kan säga så mycket som att den kommer högt upp i listan. Jag gillar det här helt enkelt…

Och någon sjönära midsommar blir det inte tal om på några år…

Allra först måste jag få börja med att säga att jag inte kommer att vilja se filmen som troligen kommer att göras med den här boken som förlaga om något år. Borrmaskiner och blodig allsång och allt det där gör sig trots allt bättre i mitt huvud än påtagligt på vita duken…

Ett obehag infinner sig på första sidan av Lilla stjärna och den känslan växer sig allt starkare ju längre man läser. Den här gången har Ajvide lämnat det övernaturliga utanför men tro mig, det är lika otäckt ändå…

Lilla stjärna handlar främst om två flickor som på olika sätt hamnat utanför. Theres växer upp utanför mänsklighetens skyddsnät, ensam i en källare. Teresa växer upp i en familj men känner sig ändå annorlunda och utanför – sådär som de flesta av oss någon gång gjort. Och det är däri Ajvides storhet som författare ligger. För i Teresa kan jag känna igen mig – i ensamheten, utanförskapet, avståndstagandet. Men samtidigt är det hos Teresa som skevheten finns. För hon är som jag men ändå inte – i Teresa är något fruktansvärt fel (eller om det så småningom blir det).

De utanförstående flickorna finner varandra i en märklig, stark och djupt kärleksfull vänskap och de tar slutligen makten över sin egen maktlöshet – med fasansfulla konsekvenser.

Jag älskar Människohamn och betraktar den som en av mina största läsupplevelser. Lilla stjärna känns språkligt mer driven och ännu mer välskriven. I vissa stycken är texten så vacker (och klok) att jag vill bada i orden. Och jag vill verkligen läsa om den här boken för att fullt ut kunna njuta av den. Å andra sidan vill jag inte alls läsa den igen. För den går under skinnet på mig. Det är nu två veckor sen jag läste ut den och jag bär den fortfarande med mig. Främst tänker jag på Teresa och de likheter jag kände mellan henne och mig vilka tvingar mig att fundera över vari skillnaden ligger och vad jag skulle kunna vara kapabel att göra. Tunga och mörka saker som jag tror att vi alla behöver möta emellanåt.

Än en gång visar Ajvide en oerhörd respekt för dem som inte respekteras av andra. De som trampas på får resa sig. Jag upplever det här som en bok som väcker tankar kring vad vi gör med dem vi älskar och hur vi hanterar dem vi inte känner något för. Ingenting är utan konsekvenser och maktbalanser kan skifta.

Läs också vad andra skriver om Lilla stjärna: Bokhora, Bokbabbel, DN

Lilla stjärna är utgiven av Ordfront. Utgivningsår: 2010