John Ajvide Lindqvist

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

av

Jag har lite svårt att skriva något ordentligt om John Ajvide Lindqvists kortroman Verkligheten. Jag är inte så förtjust i den, men kan heller inte säga att den väckte några känslor åt något håll att hänga upp en boktext på. Jag har läst nästan allt av John Ajvide Lindqvist och jag har alltid haft väldigt starka reaktioner tidigare, visst har jag älskat och annat har jag tyckt väldigt illa om eller inte begripit alls. Här är jag mest ljum och det är liksom det tråkigaste läget.

Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist har lika svårt att avsluta en berättelse som Stephen King har och att hans böcker flera gånger varit lite för långa. Men det är också i förmågan att skapa människor genom att visa oss dem under en längre tid som hans genialitet ligger. I Verkligheten berättar huvudpersonen Heidi för oss om sin dokusåpa-värld under en dag när allt börjar skeva, men vi får aldrig riktigt lära känna henne eller någon annan i den där världen. Det kanske ska vara så med tanke på kärnberättelsen, men jag får aldrig någon enda känsla för det som händer i Verkligheten och det är ett problem för mig.

Om boken

Titel:Verkligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2022)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Mot fyren!

av

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.

Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Vänligheten av John Ajvide Lindkvist

av

Jag var lite orolig inför att läsa Vänligheten eftersom jag inte alls gillade Himmelstrand och Platserna. Tack och lov för att Vänligheten vaggade in mig i sin värld ganska snabbt och all oro släppte. Till och med slutet är alldeles lagom långt och begripligt.

Vänligheten handlar om en grupp människor – Johan, Anna, Marko, Maria, Siw, Alva och Max – som kämpar med sånt de flesta av oss kämpar med. Några har lite övernaturliga gåvor att battla också. Sen rinner den rena ondskan ner i Norrtälje-ån och gör livet näst intill outhärdligt.

Vänligheten är John Ajvide Lindqvists minst kladdiga och skräckiga bok hittills (av dem jag läst, jag kom mig aldrig för med X: Den sista platsen). Ondskan vilar i rädslan som visar sig i rasism, våld och intolerans. Centrum för berättelsen är dock vänskapen och det goda inuti oss alla, i mänskligheten. Det betyder förstås inte att det här inte är en otäck bok, den är djupt obehaglig på ett smygande och existentiellt plan, men i mitten finns ett lugn. Jag tycker så mycket om det.

En sak jag inte gillar är allt prat om utseende här och pulverdieter som inte fyller någon verklig funktion. Över huvud taget hade jag gärna sett en annan beskrivning (och framförallt syn på) Anna och Siw och deras övervikt.

Jag tror som John Ajvide Lindqvist att det är rädslan som slår ut vänligheten och när den lämnar oss har vi ingenting kvar. Jag älskar hur den här boken hjälper mig att få syn på allt vi gör för varandra i vardagen oombett och utan tvång. Att vänligheten finns ger mig hopp om framtiden och livet och det kan jag banne mig behöva i tider som dessa.

VÄNLIGHETEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2020)

Just nu i januari 2021

av

Nytt år. Nystart? Nyår kan vara så mycket. I år är det mest vila för mig och så drar jag en lättnadens suck över att vi inte längre skriver 2020 utan 2021.

Just nu…
… läser jag: John Ajvide Lindqvists Vänligheten, en bok jag inte vågat längta efter då Himmelstrand och det som kom därefter var så milsvitt från vad jag hoppats. Vänligheten är något helt annat igen. Jag tycker om den så här långt (några hundra sidor in).
… ser jag: inte så mycket… Bridgerton är färdigsedd och jag tror att jag kanske slutat se The Stand, men det reder jag mer i nästa vecka här på bloggen. Överhuvudtaget blir det mycket om sånt jag sett då i och med ett tv-serietema. Idag har jag nog bara ett tips att bjuda på, för den historieintresserade – dokumentären om Stockholms blodbad som SVT visar är himla bra, se den!
… lyssnar jag på: kattens spinnande när hon ligger i mitt knä (=konstant). Inget annat, bara det.
… längtar jag efter: inget särskilt, jag är mycket nöjd med det jag har – ledigt.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist

av

Jag har en väldigt stark relation till John Ajvide Lindqvists böcker och det är lite av en förutsättning för att uppskatta Misslyckas igen, misslyckas bättre fullt ut. Jag tror absolut att man kan gilla den som en skrivdagbok och kanske också inspirerande tänkebok om skrivande annars också, men den där extra dimensionen kräver nog inlästhet.

Av John Ajvide Lindkvist har jag läst och tyckt om:
Låt den rätte komma in: läste jag på en vampyrkurs på universitet långt efter mina första möten med JAL. Jag tyckte mycket om den.

Hantering av odöda: Lästes med ammande förstföding vid bröstet (och innan jag hade bokblogg) och det spelade förstås roll, tanken på små döda barn som kommer tillbaka gräver ännu lättare hål på hjärtat då.

Människohamn: Minns jag som oerhört sorglig och suggestiv. En av mina starkaste läsupplevelser, också svår på grund av förälder och tanken på att förlora ett barn, liksom bara tappa bort, naturligtvis är omöjlig.

Lilla stjärna: Är enligt mig John Ajvide Lindqvists allra bästa bok så här långt, den kändes språkligt oerhört välgenomarbetad.

Himmelstrand: har jag fortfarande inte kommit över. Det finns skrämmande och fina element i boken, men att jag inte begrep något av slutet har bitit sig kvar. Jag tror att jag nu ändå jobbat mig igenom besvikelsen till att landa i en beundran för en författare som vågar släppa sarjen så totalt. Lite coolt är det ju.

Rörelsen: tyckte jag lite om igen, men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till älsket från de tidigare böckerna.

X har jag inte läst, men jag ska vad det lider.

Dessutom har jag läst novellsamlingen Pappersväggar (innan jag började skriva om böcker), Låt de gamla drömmarna dö och kortromanen Tjärven

I Misslyckad igen, misslyckas bättre får jag läsa om alla tankar som inte blev i de olika romanerna, sånt som påbörjades på en plats och lyftes vidare till en annan. Jag får vara med när karaktärer föds och jag får veta vad författaren själv tycker om sina olika romaner, jag får också lära mig att vi är rätt överens där (även om jag tycker att han ger Hantering av odöda för lite kärlek). Och så får jag förstå att han läser och tar till sig av recensioner, vilket förstås får mig att undra om jag var för hård i min text om Himmelstrand, men jag gick tillbaka och känner mig rätt ok med den ändå.

Jag brer ut mig mer om boken på Kulturkollo idag, läs vidare här.

MISSLYCKAS IGEN, MISSLYCKAS BÄTTRE. ANTECKNINGAR OM SKRÄCK OCH SKRIVANDE
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker.

Rörelsen: den andra platsen

av

rorelsen-den-andra-platsenÄrlighet varar längst och allt det där. Jag hade inte tänkt läsa Rörelsen, inte än i alla fall. Efter den monumentala besvikelsen som fortfarande är min upplevelse av Himmelstrand så kände jag inget vidare sug. Inte förrän det finns en avslutande bok i alla fall. Jag vill inte ha en bok till där jag investerar energi i att försöka lista ut ”hur det ska gå” och så landar det ingenstans. Så jag hade inte tänkt läsa Rörelsen.

Men så blev den Augustnominerad och så stod den där outlånad på biblioteket och så gick det som det gick.

Rörelsen är inte Himmelstrand. Den är begriplig. Den är en sorts låtsassjälvbiografi om trollkarlen och blivande författaren John Ajvide Lindqvist. Den kopplar till den där andra platsen som husvagnarna försvinner till, som barnet är på, där ondskan bor i Himmelstrand. Den öppnar för en förklaring som kanske ska komma och den vrider och vänder på verklighetsuppfattning och förankring. Det gillar jag.

Tycker jag bättre om Rörelsen än Himmelstrand? Ja. Tycker jag om den? Sådär. Jag älskar Låt den rätte komma in, Hantering av odöda, Människohamn och Lilla stjärna (särskilt den senare tycker jag är fantastisk om än förfärlig), Rörelsen är underhållande, spännande, lite läskig och allt den ska vara, men den berör mig inte på djupet. Av vilken annan författare som helst hade jag förstås varit nöjd nu, men med en favoritförfattare som JAL… Jag väntar nog ut den här serien och ser fram emot nästa andlöst fantastiska projekt som jag är säker på kommer sen.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
RÖRELSEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2015)
Del 2 i serien Den andra platsen. Del 1: Himmelstrand
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Himmelstrand

av

[su_quote]Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?[/su_quote]

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
HIMMELSTRAND, John Ajvide Lindkvist
Ordfront, 2014

Andra som skrivit om boken: Kulturkollo diskuterar ett, två och tre. Bokbabbel, Beroende av böcker, Enligt O, Hyllan och Carolina läser [/su_note]

Tjärven

av

Ni har väl inte missat att det kommer en ny bok av John Ajvide Lindqvist idag? Hypen är mindre än vanligt, troligen eftersom boken ges ut av författaren själv och enbart kommer som e-bok och mp3. När jag fick möjlighet att läsa ”boken” i förväg tvingades jag ta mig an makens läsplatta som jag annars varit rätt bra på att ignorera. Det här är dock en recension av texten Tjärven, själva läsupplevelsen skrev jag om häromdagen.

En gymnasieklass återförenas för att fira midsommar tillsammans. De åker ut till fyrön Tjärven i Stockholms skärgård med sin grill och försvarliga mängder alkohol som sig bör. Snart börjar saker naturligtvis gå väldigt fel och det visar sig att de inte är ensamma på ön…

Det är på gränsen till provokativt att John Ajvide Lindqvist har producerat den här boken på 35 dagar. För någon som kämpar och gnetar med sin första roman och hittills producerat lite över hundra sidor på ett halvår är det nästan lite knäckande. Men han kan verkligen sitt hantverk. Och jag är glad att han gjort det. Det finns många vinster med att lägga en snäv tidsram, Tjärven har blivit väldigt, väldigt intensiv. Historien är enkel och berättandet likaså, avskalat kanske man säger. Vi får veta en del om huvudkaraktärerna men inte allt och det är en del av tjusningen, att inte veta hur de ska reagera och hur de ska tänka. Som all god monsterfiktion handlar inte Tjärven om monster utan om en grupp människor och hur de fungerar tillsammans och i kris. En sak som jag är särskilt svag för är hur JAL lyckas måla upp karaktärernas egna inre bilder av hem och familjlängtan så att jag känner den. Det landar bortom läsning och handlar faktiskt om att bli en del av dem som befinner sig på den där ön och samtidigt känna lycklig trygghet över att istället sitta tryggt placerad i läsfåtöljen med barnen på armlängds avstånd.

Den här gången har Ajvide förresten fortsatt på spåret han inledde i Lilla stjärna – han har lämnat de creddigare popreferenserna (Morrisey, Smiths) och gått vidare (?) till Modern Talking som känns som ett minst sagt passande soundtrack till zombieapokalypsen ;). Det bidrar faktiskt till mardrömsstämpeln en hel del…

Jag har lärt min läxa och tänker inte rangordna den här boken i relation till Ajvides övriga men jag kan säga så mycket som att den kommer högt upp i listan. Jag gillar det här helt enkelt…

Och någon sjönära midsommar blir det inte tal om på några år…

~Rigmondo, 2011 / Recensionsexemplar~

Ännu mer zombisar!

av

Som en oerhört passande avslutning på min improviserade zombievecka måste jag berätta att jag är rätt så peppad inför John Ajvide Lindqvists nya bok som kommer (enbart som e- och ljudbok) i maj. Den heter Tjärven, handlar om zombies och skrevs på 35 dagar. Det låter lovande och intressant på flera plan. Dags för ett första test av makens läsplatta kanske? Mer om boken får man veta från författaren här.

låt den rätte komma in

av

Bättre sent än aldrig säger de ju de som vet. Till slut, efter att ha läst alla Ajvides romaner har jag då till slut kommit ända fram till debuten, vampyrboken (ironin i det…). Den som av många anses vara hans bästa. Kanske bör jag förklara mig… Jag har inte läst den här boken tidigare för att 1) min man sa när han läst den att jag, som är så lättskrämd och mörkrädd inte borde läsa den 2) filmen avskräckte mig lite (den är snygg men oerhört jobbig att se) och 3) allmän läshajp gör saker med mig (jag vill helt enkelt inte läsa böcker som alla andra älskar…). Anledningen till att jag nu läste är min vampyrkurs. Tack för det vampyrkurs!

Ni kan väl handlingen? Blackeberg, november, Oskar (mobbad) möter Eli (mystisk, nattlig). Vänskap, död, uppdagande, mer död… I korthet.

Ajvide är mästerlig på att berätta en bra historia. Karaktärerna är rakt igenom intressanta. Jag älskar Virginia och Tommy och Lacke. Eli som är god och ond och bortom det, Oskar som slåss mot sig själv och sina plågoandar, Oskars föräldrar som försöker och misslyckas. Till och med de karaktärer som blixtrar förbi får mejsla sig fram en aning innan de försvinner. Snyggt, fint, bra. Jag är oerhört fascinerad av Håkan också, inte så att jag gillar honom för det kan man faktiskt inte, men han är intressant. Drivkraften, kärleken som är så förvriden och vidrig men ändå någonstans är kärlek. Alla scener med honom (och Eli) bränner och säger något viktigt om att ingenting är enkelt.

Så är den Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman? För att ta det långa svaret: jag älskade Människohamn när jag läste den. Alltså febrigt, kan inte andas-älskade men de senaste månaderna har jag märkt att den bleknat för mig. Var den så fantastisk egentligen? Den lyser inte längre för mig. Lilla stjärna var en oerhört jobbig bok på ett annat sätt – svart. Den känns viktig, jag berördes starkt av den och jag tror att jag har kvar samma känsla för den nu som jag hade när jag läste. Hantering av odöda är en stundtals fenomenal bok som sackar ordentligt i vissa partier. Så vad blir mitt svar då – jo, som det känns nu, alldeles efter läsningen så är nog Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman. Jag gillar den skarpt och är glad att jag till slut tog tag i denna blinda fläck på vampyrkartan. Hur jag känner om ett år är dock en annan femma…

~Ordfront, 2005~