Jag var lite orolig inför att läsa Vänligheten eftersom jag inte alls gillade Himmelstrand och Platserna. Tack och lov för att Vänligheten vaggade in mig i sin värld ganska snabbt och all oro släppte. Till och med slutet är alldeles lagom långt och begripligt.
Vänligheten handlar om en grupp människor – Johan, Anna, Marko, Maria, Siw, Alva och Max – som kämpar med sånt de flesta av oss kämpar med. Några har lite övernaturliga gåvor att battla också. Sen rinner den rena ondskan ner i Norrtälje-ån och gör livet näst intill outhärdligt.
Vänligheten är John Ajvide Lindqvists minst kladdiga och skräckiga bok hittills (av dem jag läst, jag kom mig aldrig för med X: Den sista platsen). Ondskan vilar i rädslan som visar sig i rasism, våld och intolerans. Centrum för berättelsen är dock vänskapen och det goda inuti oss alla, i mänskligheten. Det betyder förstås inte att det här inte är en otäck bok, den är djupt obehaglig på ett smygande och existentiellt plan, men i mitten finns ett lugn. Jag tycker så mycket om det.
En sak jag inte gillar är allt prat om utseende här och pulverdieter som inte fyller någon verklig funktion. Över huvud taget hade jag gärna sett en annan beskrivning (och framförallt syn på) Anna och Siw och deras övervikt.
Jag tror som John Ajvide Lindqvist att det är rädslan som slår ut vänligheten och när den lämnar oss har vi ingenting kvar. Jag älskar hur den här boken hjälper mig att få syn på allt vi gör för varandra i vardagen oombett och utan tvång. Att vänligheten finns ger mig hopp om framtiden och livet och det kan jag banne mig behöva i tider som dessa.
VÄNLIGHETEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2020)