Jag är lite besviken faktiskt. Inte för att John Marsden har skrivit en dålig bok. Tvärtom, den är riktigt bra. Men mina förväntningar har varit väldigt högt ställda, Hungerspelhöga typ.
Boken börjar lite trevande och hela den där vistelsen i Hell är ganska seg faktiskt. När gänget sedan kommer tillbaka till verkligheten börjar det bli riktigt intressant. Grundförutsättningen, att vara borta och sedan komma tillbaka till något helt annat, något man inte vet vad det är är väldigt skrämmande och effektivt. Det fortsätter sedan att vara riktigt bra tills de får veta vad som hänt. Det är fortsatt spännande och jag gillar porträtten av det här gänget av väldigt olika men starka och kompletterande vänner. Men något fattas för att jag ska bli förälskad, för att jag ska vilja läsa vidare i serien. Berättelsen om eremiten till exempel är oerhört intressant men jag vet inte varför eller hur den passar in i den här historien. Och så den eviga frågan om den eller den killen. I rättvisans namn var Marsden före både Collins och Meyer men det borde ha varit trist redan då. Räcker det inte med hela den här ”oj vad har hänt med världen och tänk om alla är döda”-grejen, måste vi verkligen ha en ”men oj jag tycker att två killar är rätt tilldragande och jag vet inte vem jag ska välja”-grej också? Verkligen? Ellie som är så tuff och självständig och funkar alldeles utmärkt på egen hand borde förstå att om man inte riktigt vet kanske man inte ska välja någon av dem. Våga välja dig själv för sjutton! Vilket för övrigt också är mitt budskap till Katniss. Bellas velande mellan två helt hopplösa och ointressanta ”killar” orkar jag inte ens lägga mig i eftersom jag inte riktigt bryr mig… Läs mer om det irriterande triangeldramat och dess plats i litteraturen här!
Imorgon, när kriget kom är en riktigt bra bok och ändå blir jag besviken på den. Damn you höga förväntning! Har ni läst? Ni älskade va?