Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag brukar tänka om Jonas Gardell att han räddade mitt liv när jag var i tonåren. Det är förstås en smula överdramatiskt, men när det kommer till Jonas Gardell är överdramatiskt precis så som det bör vara. Sanningen är den att han i alla fall gjorde min tillvaro mer uthärdlig genom att finnas där och skriva sina böcker och delge mig sin förtvivlan, den som jag kände igen så väl. Jonas Gardell lovade mig att det fanns ett vuxenliv som skulle kunna bli värt att leva.

Till minne av en villkorslös kärlek är mycket. Det är berättelsen om Jonas liv, om Jonas mamma Ingegärd vars liv inte blev som hon önskade. Det finns så mycket att säga om denna mamma, jag lämnar den delen av boken till ett inlägg på Kulturkollo, du hittar det här

Till minne av en villkorslös kärlek är också en gåva till mig. Till den läsare som inte läst utan inhalerat, burit vid sitt hjärta, (nästan) alla de böcker Jonas Gardell skrev också innan Torka aldrig tårar utan handskar. Här tolkas och analyseras dessa verk utifrån människan Jonas Gardell (må vara den fiktiva, och döda, människan Jonas Gardell, men ändå…). Det är, för mig som älskar intertextualitet och litteraturanalys, en underbar gåva.

Till minne av en villkorslös kärlek är genomsyrad av allt det jag kommit att betrakta som Gardelskt. Det bibliska språket, det predikande, omkvädena, legenderna, fokus på kvinnoporträtten, det småttigt vardagliga som är det största.

Det som får mig att avsluta den här boken tårögd är ändå den oändliga kärlek som Jonas lyckas förmedla till och kring sin mor där i slutet. Barnets av födseln nödvändiga kärlek till sin förälder, den som inte alltid är enkel. Skildringen av demensens härjningar krossar mitt hjärta, men hur kärleken ändå ligger där under ytan och vinner lagar mig litegrann. Det är en fin berättelse jag tagit del av, men samtidigt troligen något av det sorgligaste jag någonsin läst. Liv som inte blivit fyllda med det de skulle bli fyllda med är alltid förfärliga att läsa.

TILL MINNE AV EN VILLKORSLÖS KÄRLEK
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När ordet kärlek inte räcker till

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar alltså om lyrik och går ut på att dela med sig av strofer, texter, ord som betytt något särskilt. 

Först tänker jag något av Olle Ljungström, eller Lars Winnerbäck som har en låt som är väldigt stark för mig. Eller En grå liten fågel av Nils Ferlin, vad som helst av Edith Södergran och Gustaf Fröding. Men sen går jag förbi min bokhylla och ser den där sönderlästa boken från den till synes oändliga tonårstiden. Min mest betydelsefulla text är ett prosalyriskt stycke av Jonas Gardell förstås. Jag läste det, memorerade (jag kan det fortfarande utantill) ur Mormor gråter och andra texter men texten hörde jag läsas första gången när jag såg Ömheten på tv i tidernas (eller i alla fall min) barndom. Sen fick jag också sluta ögonen och läsa den ur minnen när den dök upp i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, den om döden. Blodet orkar inte längre runt i kroppen heter den och jag återger den inte i sin helhet här men jag har läst den igen, om och om igen. Den är så fasansfullt vacker, och hemsk. Den är förklaringen till att jag älskat Jonas Gardells ord så väldigt länge nu. 

Blodet orkar inte längre runt i kroppen.
Han andas med bara övre delen av lungorna.
Blodet får för lite syre.
Kroppen kopplar därför bort armar och ben
och koncentrerar sig på lungor och hjärta.

“Var inte rädd, det finns inget att vara rädd för!”
Och sedan finns bara jag kvar.
Och allt vi aldrig hann med.

Och jag tvingas ut ur det här rummet och rummet har blivit heligt och jag har blivit ensam och jag måste gå ut ur rummet. Allt i det här rummet ska bli heligt. Utom jag.

Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont. Du är så vacker nu, så lugn. Du har inte ont längre, jag har inte heller ont.

Döden

Du är så vacker nu så lugn…
De där raderna som återfinns i Ömheten, i en av textsamlingarna (Mormor gråter och andra texter?), i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, Döden. De där raderna som går igenom Jonas Gardells författarskap. Det är inte svårt att se hur viktig den här serien är för Jonas Gardell, hans magnum opus.

20130811-094312.jpgDet är alltid ett problem att skriva om något som känns väldigt mycket, något som betyder mycket för en och en egentligen inte har något nyanserat att säga om. Förutom att Torka aldrig tårar… är en fantastisk bokcykel så ligger också min långvariga och livsviktiga relation till Jonas Gardell i botten. Jag kan liksom inte vara balanserad. Gardell bar mig igenom så mycket under flera år, med sina böcker och shower och sin blotta existens som bevisar att det blir bättre, det är uthärdligt. De senare åren, eller kanske det senaste året har det blivit lite sårigt dock. Jag är fortfarande så djupt tacksam och känslomässigt bunden på grund av de där åren och nu också på grund av Tatuh. Men det har förekommit övertramp och skämt som varit trångsynta och plumpa snarare än roliga, skämt som sparkat nedåt på ett sätt som känns ovärdigt en hjälte. Jag är lite ledsen och besviken och det spelar också roll när jag sätter mig ner och läser. Det faktum att jag ändå älskar Döden måste vara beviset på att jag är en väldigt vidsynt och fin människa, eller så har Gardell helt enkelt skrivit en helt superb bok. Eftersom jag lever med mig själv hela tiden så är jag beredd att luta mot det senare 😉

Jag tyckte mycket om också de första delarna av Torka aldrig tårar-serien, Kärleken och Sjukdomen, men Döden är i min mening den bästa. Inte bara för att den syr ihop utan också rent språkligt, den saknar det där repeptitiva som jag retade mig lite på i första boken och dessutom har jag vant mig vid att den där berättarrösten med sina faktaberättelser dyker upp då och då.

Jag älskar att jag får lära känna de som varit lite anonyma, Lars-Åke, Reine och Seppo. Och så får jag mer Paul (jag grät inte alls när jag läste den här boken, förrän jag kom fram till den där julen hemma hos Paul…)! Jag ångrar lite att jag såg tv-serien i höstas men är samtidigt glad för hur mycket kött på benen jag fått från böckerna. Hur mycket jag fått av de här fantastiska människorna genom kombinationen av tv och bok!

Det är viktigt (hur viktig den här serien är ser vi kanske inte förrän om ett tag men visst märks skiftningen i attityder redan nu?), det är gripande och det är sjujäkla sorgligt. Så, nu har jag sagt det, precis som alla andra. Och i mitt hjärta bär jag med mig läsupplevelsen, den som aldrig kan beskrivas eller värderas egentligen. Den som är bara min.

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell. Norstedts förlag

Sjukdomen

Jag grät bara en enda gång när jag läste den här. Kanske är det för att jag är beredd, har sett tv-serien och kan stålsätta mig. Kanske är jag mer hårdhudad. Kanske hjälper mig Gardell genom att aldrig dra ut på det förfärliga utan låta mig gå vidare till en annan scen när det blir på gränsen till outhärdligt. Kanske är det något annat. Jag gråter i alla fall bara en gång, på slutet, när Benjamins föräldrar kommer på besök. Jag kan inte ta det. Kan inte hantera de där föräldrarna som handlar logiskt (utifrån sin världsbild) men så smärtsamt vidrigt fel. Kan inte låta bli att tänka på mina små barns kroppar i sängen hos mig om nätterna och hur försvarslösa de är. Jag kan inte skydda dem från allt men jag måste banne mig försöka…

20130124-163243.jpgDet här är en mellanbok på det sättet att det är del två i en trilogi. Men inte på något annat sätt. Den vilar inte, ilskan osar, kärleken och sorgen… Det är ingen transportsträcka, de essäartade inslagen är färre och drivet är faktiskt ännu bättre än i ettan. Jag älskar att vi nu får följa den i tv-serien bortskalade Reine. Bengt får mer plats. Och Benjamins tvivel och kamp, som jag älskar Benjamin…

Litegrann ångrar jag att jag sett tv-serien, men litegrann är jag också glad för det. Serien var bra men böckerna är så oerhört mycket starkare i och med att alla de här enskilda historierna ryms. Numera ser jag ju personerna så som de ser ut i tv-serien när jag läser vilket inte alls stör mig som jag trodde. Jag hör Paul yttra de där replikerna och jag ser Rasmus gråtande pappa i skogen, Benjamins pappa med trasan framför det där fönstret. Jag är oändligt tacksam att man hittade så bra skådespelare till alla de där rollerna, annars hade kanske mycket kunna varit förstört såhär efteråt.

Jag vidhåller att när Jonas Gardell i augusti ger ut tredje delen i den här trilogin så har han gett oss en klassiker, ett omistligt och fantastiskt viktigt dokument över vår samtidshistoria. Sen är det upp till oss att inte låta det stanna vid det. Vore jag lagd åt det bombastiska hållet skulle jag proklamera något om att vi måste hantera våra egna fördomar, att vi måste göra något åt AIDS-situationen i Afrika och att vi inte får glömma och förtränga. Men så kan man ju inte hålla på, vi vet ju allt det där i alla fall. Eller?

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen Jonas Gardell. Norstedts förlag

Inför kvällen

Ibland snöar jag in på saker vilket resulterar i att det inte blir något av något. Nu är det Jonas Gardell som fått mig att fastna i vinkelvolten. Jag hade tänkt skriva något efter bokmässan och inför tv-serieversionen av Torka aldrig tårar utan handskar som börjar ikväll. Jag har hållit på i två veckor och plitat på ett inlägg om känslor hit och dit. Om upplevelsen av skuld som jag drabbades av när jag läste boken och som Jonas Gardell befriade mig från på mässan (vi behöver inte känna skuld, bara en skyldighet att inte glömma och att förändra). Jag har skrivit om hur jag påverkats av Jonas Gardells skrivande genom åren och hur det hållit mig levande. Sen har jag suddat och tagit bort och mått lite illa över hur pretentiöst och patetiskt det alltid blir när jag försöker förklara det där som verkligen betyder något. Kanske om jag håller på och skriver några veckor till… Men det orkar jag inte, det är inte riktigt det den här bloggen är så jag lägger ner. Vill någon veta mer om vad Jonas Gardell betyder för mig kan man läsa det här och min recension av Torka aldrig tårar utan handskar finns här. Vill ni veta vad jag pysslar med ikväll så kan jag meddela att jag troligen sitter uppkurad i ett soffhörn och gråter och att det kommer vara helt ok och kanske till och med alldeles underbart. Tittar ni på Torka aldrig tårar utan handskar ikväll?

Kärleken

Vad skriver man egentligen? Hur kan man möjligen säga något om en bok som fått en att vilja gråta i flera veckor nu? Den där våta filten av förtvivlan som lagts över en eller som man själv dragit över sig…

Jonas Gardells efterlängtade återupptagande av sitt skönlitterära skrivande är första delen i en trilogi om AIDS-epidemin i Sverige under 80-talet och om dem som befann sig mitt i och förtärdes av dem, och antar jag om dem som överlevde. Det märkliga är att boken inte skrivits tidigare, att det fortfarande betraktas som ett minne för ” de andra”.

Rasmus växer upp på en liten ort i Värmland väldigt lik den jag växte upp på. Jag placerar honom hos mig i min lilla stad istället och förstår precis hur överdjävla skitvidrig uppväxten måste ha varit. Jag har förvisso aldrig varit homosexuell i en håla men däremot utanför och annorlunda. Jag förstår att Rasmus måste frigöra sig och sticka till Stockholm och applåderar hans mod att göra det (själv flyttade jag till Gävle…). Det där att uppväxten var så förfärligt ensam gör Stockholmstillvaron och det som komma skall så himla mycket sorgligare.

Jag minns nätt och jämt den där tiden och det Sverige Gardell beskriver. Men jag minns nog mycket för att känna igen och bli påmind om den där tystnaden. Jag minns hur jag läste böcker om barn som drabbades av AIDS via blodtransfusioner, berättelser om vuxna drabbade fanns knappt på den tiden (= slutet av 80-talet). Jag minns hur Gardells tv-sända pjäs Ömheten (som hör ihop med den här boken på så sätt att huvudpersonerna från Ömheten finns med också här) skakade om mig på djupet och hur fenomenala filmen And the band played on fick mig att gråta en hel helg. Och så var det ju Freddie Mercury… Den här boken väcker således en väldig massa minnen och en hel del ilska. Den är sjukt sorglig men också väldigt arg och full av styrka. Jonas Gardell vill tvinga oss att minnas, skämmas, dra slutsatser och bli lite klokare inför framtiden. Jag tror att han lyckas faktiskt.

Boken är ibland lite för sentimental, lite ordrik, lite upprepande men den sorg, ilska och kärlek som genomsyrar den slår ut allt det. Gardells trilogi lovar att bli ett betydande svensk skönlitterärt verk om vår samtid. Något att lära sig av och något att väckas av och gå vidare ifrån.

Och så är det det där med att våra barn kommer att resa sig, söka sin självständighet och lycka och kanske krossas av den. Och vi kan inte göra någonting för att rädda dem… Det är så himla jobbigt alltihop just nu.

~Norstedts, 2012/recensionsexemplar~