Allt jag inte minns

Till en början kom jag inte in i den här boken. Jag tänkte att jag kanske skulle ge upp den efter femtio sidor sådär, funderade om den var värd tiden. Men vi skulle ju diskutera den på Kulturkollo och det är ju ändå Jonas Hassen Khemiri som ska vara så briljant (jag har bara läst Jag ringer mina bröder och den gillade jag, men jag har märkt att jag befinner väldigt mycket bredvid en hajp jag inte förstått att jag borde hänga på). Så jag fortsatte. Och så sitter jag där ändå på slutet och har hetsläst och sväljer ner klumpen i halsen och känner dem allihop.

Jag tror att det som störde mig, som stod i vägen, var det där hoppiga. Här finns så många som ska berätta – Laide, Vandad, Pantern, mamman, författaren – allihop kommer de där med sina fragment av Samuel och det tog mig ganska lång tid innan jag fick grepp om dem och honom.

Det är snyggt berättat ändå, när jag väl kommit in i det. Saker som skymtar på flera håll och blir en egen bild i mitt huvud. Författaren som blir min röst och min tolkning och visar att det kan vara rätt eller fel men alltid bara en tolkning. Allt jag inte minns handlar om just det, allt vi minns och hur det ligger kringkastat där inne i minnesbanken, allt vi glömt, allt vi inte vill komma ihåg att vi minns, allt det där vi faktiskt inte klarar av att tänka på.

ALLT JAG INTE MINNS
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också vår diskussion på Kulturkollo idag

Klicka på bilden för att hitta Jonas Hassen Khemiris framträdanden på bokmässan.

Bokmässan.jpg

Jag ringer mina bröder

Och den är boken glömde alltså förlaget att anmäla till Augustpriset…

Jag har naturligtvis länge anat att jag måste läsa något av Jonas Hassen Khemiri, det är nästan lite chockerande att det inte blivit av förrän nu faktiskt. Jag ringer mina bröder är min första kontakt med ett ganska hypat författarskap. I alla fall om man borttar den där texten i DN häromåret som utgör någon sorts grund för boken. Det var den sagolika texten som slutligen övertygade mig om att jag måste läsa honom. Någon gång. Och när jag sen hittade den här lilla skönheten så var det klart. Jag har aldrig kunnat motstå kortromaner på lagoma 120 sidor och särskilt inte om de är skrivna av en författare vars författarskap jag verkligen vill hitta en ingång till.

Jag tycker mycket om hur Khemiri använder språket, dialoger, inre monologer och hur allt det där används mot och med mig som läsare, samtidigt. Jag har ingen aning om var verkligheten ligger och jag älskar det, det behöver inte ens finnas en verklighet. Det allra bästa med Jag ringer mina bröder är den där känslan av att det ryms så mycket fortfarande oupptäckt mellan pärmarna. Och alla de där sidoberättelserna som förblir oavslutade. Vad hände med pappa? Hur går det med huset? Det är en bok jag vill läsa om och som jag då är säker på att jag kommer se nya saker i.

Har ni redan läst allt av Jonas Hassen Khemiri? Vilken är hans bästa (vilken ska jag läsa härnäst)?