Så här ligger det till: Jag älskade Josefin Sundström debut. Verkligen älskade. Jag har längtat efter hennes nästa roman ganska länge. Längtat efter Boel och Oscar. Jag blir kanske lite besviken, men bara lite. Jag älskar inte oreserverat den här gången, men jag nöjer mig gärna med att tycka mycket om.
Boel och Oscar är två karaktärer att tycka om och känna igen. Deras öden är vardagliga och dramatiska. Vi har alla varit med om det och tack och lov inte. Deras kamp för att förlåta andra och sig själva är verkligen hjärtslitande att följa. Och vissa stunder är det smått omöjligt att sluta vända blad på blad på blad.
Men något skaver i mig den här gången. Delvis tror jag att det handlar om förväntningar men lite har det också att göra med att väldigt lite lämnas osagt och ouppklarat, det blir också emellanåt lite väl mycket berättande när det hade varit trevligt med gestaltning (showing och telling och allt det där). Men, med det sagt så är Boel och Oscar en väldigt gripande och engagerande bok. Jag längtade till den när jag var tvungen att göra sådana där superoviktiga saker som att laga mat och bråka med barn som vägrar ha allt utom för korta tights på sig till skolan… Och så fick den mig att gråta som ett väldigt litet barn, eller möjligen en übertrött småbarnsföräldramänniska, bara en sån sak…
~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~
