Dracula och Carmilla – ett överraskande piggt par

Härmed följer en liten dubbelrecension för att ni som inte riktigt förstår det där med vampyrernas storhet och inte heller begriper varför jag måste tjata så mycket om dem ska slippa bli besvikna två gånger 😉 Samtidigt kanske jag ökar chansen att ni faktiskt orkar läsa det här inlägget och öppnar möjligheten för att bli tipsad om två bra böcker att gilla – trots vampyrerna…

Det var faktiskt på gränsen till pinsamt att erkänna på bloggen att jag, som den vampyrfantast jag är, inte läst vampyrböckernas vampyrbok – Dracula. Men nu behöver jag aldrig mer göra det för nu är den minsann läst! Och riktigt, riktigt bra var den dessutom.

Att greve Dracula inte är någon tonårssuktande, pannrynkande hunk vet väl de flesta och det är en del av det som gör mötet med boken så befriande. Dracula är Dracula helt enkelt – sofistikerad men djurisk, ett människotörstande, livsfarligt monster. Och det blir rent av riktigt, riktigt läskigt emellanåt. Boken har formen av en dokumentsamling där dagböcker blandas med brev och tidningsartiklar som alla berättar berättelsen om Draculas ankomst till London och de ansträngningar som gjordes för att förinta honom. Huvudpersoner är Jonathan Harker, hans hustru Mina, Doktor Seward, Van Hellsing och några till.

Det jag tycker om är att en kvinna, Mina, får vara stark och beslutsam. Mot slutet är det hon som mer eller mindre bär den smått nervösa gruppen av vampyrjägare. Sen finns det ju andra inslag – som det faktum att Mina länge hålls tillbaka av alla männen och betraktas som allt för delikat och ren för att få ta del av verkligheten. Och hela skildringen av Lucy och hennes (enligt romanen) läskigt naturvidriga sexualitet tillhör väl inte de feministiska höjdarna men hej! boken är skriven 1897 så man får ju förlåta en del. Efter att ha sett Nosferatu, en film från 1922 som baserats på Dracula, framstår dessutom kvinnoporträtten i Stokers roman som hejdundrande moderna.

En annan vampyrklassiker är Carmilla som ofta anges som Stokers Dracula-inspiration. Carmilla skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu redan 1872. Berättelsen utspelar sig på ett slott i Österrike där en ung flicka, Laura, får besök av den mystiska Carmilla som efter ett tag visar sig mer enigmatisk och skrämmande än vad som kan anas vid första anblick. Carmilla är en bok med kvinnor i de två bärande rollerna – förvisso är den utlevande och (homo-)sexuellt öppna Carmilla boven i dramat men det är ändå uppfriskande att möta kvinnor som är starka och egensinniga i äldre litteratur. Det homoerotiska temat i Carmilla är dessutom intressant och väcker en hel del tankar kring bristen på kvinnliga vampyrer i såväl äldre som nyare vampyrlitteratur. Lesbiska vampyrer är förstås ännu svårare att hitta och den enda som dyker upp i mitt huvud just nu är Pam i Sookie Stackhouse-serien.

Sexualiteter är ju alltid intressanta men jag vill nog mena att andra aspekter av såväl Carmilla som Dracula är minst lika spännande. Le Fanus berättelse är dessutom väldigt lättläst vilket man inte alla gånger kan säga om Stokers skapelse. För en vampyrnörd som jag är det oerhört givande att få försjunka i gamla klassiker men jag inbillar mig att det också kan vara härlig höstläsning för mer normala individer 🙂

~Dracula, Norton Critical Edition, 1996

Carmilla, Createspace, 2008~