Jodå, grekiska mytologin funkar att basera en lite tillkrånglad ungdomsromantisk typ superhjältesaga på. För tillkrånglat är det i Helena med alla klaner och utseenden som ärvs och specialkunskaper och släktskap och regler och allt vad det är. Ganska långdraget är det också. Plus att jag har lite lätt svårt för ”jag blir superkär i dig för att det är ödesbestämt och inte på något förklarat sätt för att jag tycker att du är en schyst tjej/kille”. Ni vet lite twilight-style.
Men trots allt så är Helena helt ok ändå, det är ganska snyggt och känns dessutom lite fräschare än mycket annat i genren där det manliga kärleksintresset ska vara sjukt överlägset stark och agrovåldsam. Här är han faktiskt rätt snäll (om vi bortser från den där inledande hatmatchen mellan honom och Helena där hon nästan dödar honom, en del av historien som känns lite onödig men väl ska vara en sorts inkörsport till den råa sexuella dragning som författaren vill att jag ska tro på existerar mellan huvudpersonerna). Jag tror att det är det här med att det finns några snälla karaktärer, och framförallt vuxna att luta sig mot och tycka om, och lite humor emellan dem som får mig att gilla det här i alla fall lite. Fortsättningen lockar inte jättemycket, men kanske ändå – för mytologins skull.
Starcrossed: Helena av Josephine Angelini. Fenix