Joss Whedon

Det började småsegt, fortsatte småsegt och avslutade i värsta bästa fyrverkeriet. Men egentligen börjar det förstås långt före det.

När jag i oktober beställde mitt dvd-ex av Agents of S.H.I.E.L.D gjorde jag det mest för att jag borde för att komplettera min Joss Whedon-samling. Jag såg naturligtvis fram emot att se serien men kände mig också lätt oförberedd, främst eftersom jag aldrig riktigt förstått mig på de där superhjältarna. Så jag drog igång det där Marvel-projektet för att få ut det mesta av serien. Jag såg Tre Iron man-filmer, två gånger Thor och två gånger Captain America och så såg jag om Avengers. Ingen kan säga att jag inte är dedikerad i alla fall… Det hela redovisades under vår Superhjältesöndag och sen tog jag mig an serien. Och jag är så glad att jag gjorde det, en måste inte se filmerna för att fatta men jag har fått så mycket som jag missat annat så jag tycker absolut att det var värt det.

Starten är som jag tidigare sagt ganska seg, inte dåligt men väldigt ordinärt. Det är för mycket trånande blickar och karaktärsbyggen som haltar så länge det ska ägnas tid åt att berätta med ord snarare än handling. Men det tar sig och fram mot sista fjärdedelen är det så himla bra att jag nästan faller i gråt efter varje avsnitt. Bäst tycker jag om Phil Coulson (det är meningen) och hans far-dotterförhållande med Skye. Och så gillar jag komplexiteten som får växa fram i relationerna. Jag älskar att en av karaktärerna får vägra att tro på medfödd ondska mot slutet, till och med efter allt de ställts emot. Jag ser honom inte som naiv, utan som sann mot sin övertygelse, som också råkar vara min. Och det är dessutom något som går igen hos Whedon, tron att ingen egentligen är bättre (eller sämre), men vi kan bli det, vi formas av beslut och människor omkring oss.

Kvinnorollerna då? Ja, det försigår ju som sagt en del trånande ögonkast men ingen av kvinnorna förpassas till att enbart vara trånobjekt (om vi bortser från det pinsamt feltrampande avsnittet med Asgards-kvinnorna och deras oändliga lockkraft gentemot männen), de får också vara starka, tuffa och galet smarta. Det är ingen feministsaga men kvinnorna vinner ganska ofta viktiga segrar, och de får vara på olika sätt när de gör det.

Det finns en hel del bra skådespeleri i Agents of S.H.I.E.L.D, jag vet inte om Bill Paxton bjuder mycket sånt men han är med och jag älskar det, jag har saknat honom! Samuel L. Jackson kan vara en av de allra bästa leverantörerna av sarkasm och när han dyker upp, om än bara för två minuter, så är det lite one liner-julafton. Älsk!

Jag har inte älskat den här serien hela vägen men nu kan jag inte värja mig. Jag ser fram emot att se säsong 2 när det är dags för det och hoppas att det kanske lugnar ner sig till en början i alla fall så att vi får umgås lite med de till slut fördjupade karaktärerna.

Låt mig säga såhär, drygt halvvägs in i serien – hade det inte varit Whedon så hade jag gett upp för länge sen. De patetiskt trånande blickarna, karaktärerna som aldrig djupnar, machoaktigheten. Allt det känns väldigt lite Whedon och väldigt mycket fördomar en har om superhjälteserier. Jag tittar vidare för att jag har lärt mig att aldrig ge upp om Joss, lex Dollhouse. Jag ser vidare för att jag tycker så mycket om Coulson och Skye (och gärna tillsammans i den där far-dotterrelationen som är så galet mycket finare och mer intressant än alla lustfyllda ögonkast som kastas runt som projektiler). Sa jag att jag har problem med slentrianmässig tv-seriekärlek?

Just nu är hela SHIELD-projektet pausat till förmån för Doctor Who-frossande, jag hoppas på att vi ska återförenas med glädje och att allt snart ska utvecklas åt rätt håll.

Den är här nu, anledningen till att jag såg alla de där filmerna. Jag har sett tre avsnitt och är väl inte sådär vanvettigt imponerad, men det kanske tar sig. Dollhouse blev ju inte fantastiskt förrän i sjätte avsnittet. Jag ger inte upp hoppet!

Jag underhåller min Whedonsamling med rörande/sorglig noggrannhet. Allt Whedonskt ska slutligen hamna i min hylla. Där finns Dr Horrible och annat obskyrt tillsammans förstås med allt det stora – Buffy, Angel, Dollhouse… Nu har jag också lagt vantarna på Whedons senaste semesterprojekt – Much Ado About Nothing. Och sett den har jag förstås också gjort.

Så recensionsdags alltså, eller nej, jag kan inte riktigt. Jag vet inte om det är bra eller inte. Det är inte som Cabin in the Woods (också i samlingen förstås) som jag kan bedöma som film (medelbra, smått genial, mer för skräckälskarna än för mig). Much Ado About Nothing känns mer som en klassåterträff. Eller som något motsvarande, men trevligt utan de oerhört negativa krypningarna på ryggen som sådana ger i alla fall mig. Det är en mysig återförening med gamla vänner. Och det är så väldigt inkluderande, som om jag också är med i ”klubben”. Det känns så som jag inbillar mig att det känns för inbitna Stephen Kingläsare att hitta referenser till tidigare verk i hans nyare böcker. Att få se captain Mal Reynolds som galen polis (hej Castle!) mot Andrew från Buffys ärkenemesisisis nördtrion. Wesley Wyndham-Pryce  som förste älskare… Topher Brink från Dollhouse (möjligen världen bäste nörd) också som förste älskare… Det blir lyckooverload för mig, och de har ju så himla roligt! Det liksom sipprar kärlek och värme från den här filmen, alla som deltar i den verkar ha haft sin bästa inspelning någonsin, eller så är de formidabla skådisar. Hur som, jag kommer sätta på den här filmen så snart jag känner mig lite ledsen, utanför eller bortkommen. För att bli en i Whedongänget. Än en gång har samlandet betalat sig. Än en gång blir jag varm i hjärtat när fiktionen möter verkligheten.

Vill ni ha recension? Då får ni googla, jag har inte orkat kolla upp vad pressen och tyckarna tyckt… Meddela mig gärna här nedan 🙂 Och hur är det egentligen med Agents of SHIELD? Är den något att ha? Jag såg första avsnittet och tyckte att det kändes som en början med potential, nu väntar jag på dvd-släpp då jag totalt tappat förmågan att se tv-serier i realtid. Dessutom måste jag ju jobba lite på den där samlingen…

Det rör på sig i den förunderliga delen av världen som är Joss Whedon-land.

Puh, det är ett sjå att hålla sig uppdaterad! Upplys mig gärna om jag missat något, typ om han siktats i närheten av ett nyskrivet Firefly-manus eller så 😉

Den här Whedonfantasten har inte sett den senaste skapelsen Avengers (men hon kommer naturligtvis göra det vad det lider), däremot har hon gottat sig åt att den går så bra. Kanske kan det betyda att Whedon inte bara får filma vidare utan också får göra fler tv-serier, som kanske inte ens läggs ner innan de når sin peak (och kanske kan det även betyda att det i framtiden kommer finnas material nog för en whedonhelg del 2 *hoppas*) . Och så ser jag fram emot hans experimentfilmning av Mycket väsen för ingenting som ska komma om en inte allt för avlägsen framtid om jag fattat rätt.

I nuet nöjer jag mig med att läsa Whedons tack till fansen och mysa lite till.