När kejsaren var gudomlig

nar-kejsaren-var-gudomligJulie Otsuka skriver som ingen annan. I och för sig tänkte jag mycket på Ru när jag läste Vi kom över havet, men det berodde mer på temat än på skrivsättet. Och jag kan fortfarande inte, efter två lästa böcker förklara vad det är hon gör så bra. Men bra är det.

När kejsaren var gudomlig utspelar sig under några år i direkt anslutning till Pearl harbour-attacken. Japanska amerikaner förs bort, flyttas till läger och ska sedan återintegreras i ett samhälle som lärt sig hata dem. Mitt i detta möter vi en liten familj. En stoisk men sönderfallande mamma, en ansvarstagande men vass dotter, en naiv men heroisk son, och en pappa som tvingas vara frånvarande. Och det är så hjärtskärande normalt och vardagligt alltihop. De lagar mat, äter mat, pratar om vardagligheter, drömmer om djur och hoppas på att allt ska bli som vanligt igen. Och så är de så galet förstående. De står mitt i en storm av förföljelse och förtryck och håller med om att det är så det måste vara.

Det här är en bok om hur allt är försent, hur det är att bli en symbol för allt som är fel och ont, och det är en bok om att överleva det och skapa sig ett själv mitt i det tunga. Det är en väldigt bra bok om det.

NÄR KEJSAREN VAR GUDOMLIG
Författare: Julie Otsuka
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: When the emperor was divine
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, C.R.M Nilsson

Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Vi kom över havet

Det här är en sån där bok som håller för förväntningstrycket. Den är precis så bra som alla säger.

Det som slår mig när jag läser Vi kom över havet är hur lite jag vet. Om Japan och om japaners villkor före och under kriget. Att få följa de vi:n som berättar den här historien, från 1920-talets början med båtresan från det gamla landet till det nya. Besvikelsen över det som visar sig vänta på dem, förtrycket, våldet och slitet. Och det svåra i att finna sig till rätta i ett land. Vilket som helst men framförallt i ett land som inte behandlar en väl. Att vissa människor inte får ett liv värt att leva…

Vi kom över havet påminner mig mycket om Ru, en annan skildring av flykt och dess konsekvenser om än berättad på ett helt annat sätt. Vi kom över havet är mässande men absolut inte på ett dåligt sätt. Sättet att berätta om Vi som ett kollektiv är väldigt effektivt. Jag förstår hur många de är, hur illa behandlade de blivit och hur outsägligt sorgligt det är. Och samtidigt får jag se de få som gömmer sig där bland de många, de som kanske hittade kärleken och fann någon sorts lycka. Kanske.

Vi kom över havet av Julie Otsuka. Albert Bonniers förlag