The twelve

Låt mig säga det direkt: Justin Cronins postapokalyptiska mastodontbygge i form av The Passagetrilogin kommer att bli en magnifik helhet. Det kommer bli något fantastiskt att återvända till och återupptäcka. Det här är elände, förintelse och mänskligt förfall när det är som allra bäst.

Som jag redan berättat har jag vissa problem med Cronin och hans sätt att behandla kvinnorna. De är allt som ofta mödrar definierade av just sin relation till och besatthet av barn. Sara, Lila och Amy bär alla omkring på den där moderligheten. Männen är vanligen krigare och beskyddare. Det är förstås inte så rakt igenom och det blir bättre efter de första 100 sidornas nästan total mansdominans. Men det finns ändå kvar i bakgrunden att männen väljer att kämpa medan kvinnorna vanligen tvingas att göra det för barnens eller någon annans skull. Kanske vill Cronin med det säga att världen går åt helvete om männen styr, eller så är han bara trångsynt (eller så planerar han en jubelfest av starka och självständiga kvinnor till sista boken som då ska balansera det som nu är), vad vet jag… Hade det inte varit för Alicia (och ibland Amy) så hade jag blivit riktigt jäkla irriterad.

Det om det. I övrigt är The twelve en oerhört effektiv spänningsroman, en sorgesång över mänsklig (o)civilisation och en helt fantastiskt mörk bild av en framtid som kanske inte kräver vampyrer för att skrämma egentligen. Boken börjar smått genialt med en evangelietext som sammanfattar The Passage (det som stör mig mest vid läsningen är att jag minns så lite, kommer behöva läsa om bägge böckerna inför avslutande delen) för att sen bli lite småseg men fortfarande intressant. Någonstans efter mitten exploderar den i spänning och fortsätter så nästan till sista sidorna. Avslutningen för tillbaka tonen till det evangeliska, förkunnande, vilket jag inte tror är en slump, Cronin vill säga något om religion också. Riktigt vad det är lämnar jag öppet tills hela serien är skriven och läst. Jag kan knappt bärga mig tills jag får veta hur det här ska sluta. Jag gissar på ett inte allt för lyckligt slut…

Böcker värda att vänta på

Liksom alla boknördar med självaktning och framförhållning har jag bläddrat i stora mängder förlagskataloger de senaste månaderna. Vårens utgivning är kartlagd och där finns naturligtvis några riktiga guldkorn att se fram emot. Men sen finns det där böckerna som är riktigt, riktigt efterlängtade också. Som Gone girl av Gillian Flynn som enligt angivelsen på Book depository ska komma den 5  juni, där är det bara att hålla tummarna för att den inte flyttas fram igen… Förutom den så ska två rediga längtansböcker släppas i år och det var inte utan att jag fick hjärtklappning när jag igår twittermeddelades av Bokbabbel att uppföljaren till Justin Cronins The Passage, The Twelve, kommer att ges ut den 28 augusti. Min ryggmärgsreaktion, som möjligen skvallrar om min förmåga att se det mesta i svart, var ett stick av besvikelse över att det alltså inte skulle bli någon semesterläsning om Cronins vampyrer i år (om jag inte läser om The Passage förstås och det borde jag kanske göra…). Men sen, uppeldad av stundens bokförväntningar bestämde jag mig för att kolla in hur det står till med en annan längtansbok – uppföljaren till Hilary Mantels inte mindre än mästerliga Wolf Hall. Och gissa om hjärtklappningen stegrades till öronbedövande proportioner när jag upptäckte inte bara att Mantel nu planerar fortsättningen till två böcker istället för en utan också att den första av dessa, Bring up the Bodies, ska komma ut den 10 maj. Ergo, sommarläsningen är tryggad.

Till detta kommer naturligtvis Eld (uppföljaren till Cirkeln) och den nya Sookie Stackhouse-boken som ska komma första maj och säkert hur många riktigt fina böcker som helst som jag ännu inte har en aning om att de är påväg. Vilka är era längtansböcker i år (eller över huvud taget)?

The Passage

Redan omslaget grep och hemsökte mig ett tag innan jag verkligen fick tid att läsa boken. The Passage var från allra första början en av de där fåtaliga böckerna jag visste att jag skulle komma att tycka mycket om.

Sen var det inledningsmeningen som sög in mig i boken på riktigt:

Before she became the Girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy.

Och sen hela det andlösa första kapitlet… Och så resten av boken…

Justin Cronin har skrivit en riktig tegelsten som med sina 760 ganska tätskrivna sidor ger en hel del action och information. Till en början upplevde jag att jag nästan var tvungen att närläsa texten för att inte missa något viktigt vilket först ledde till viss frustration eftersom jag helst av allt ville snabbsluka hela boken. Vare sig Cronin eller barnen gick med på det dock 😉 En av de fina sakerna med The Passage är att när man väl ger sig tid att ge den tid så får man lära känna ett människomyller och alla börjar betyda något för en. Det börjar ganska snart spela roll hur det går för dem alla.

Handlingen är lite svår att beskriva utan att avslöja för mycket men huvuddelen av boken utspelar sig efter en ojämförbar katastrof. Det är postapokalyps och ständig kamp för att överleva och mitt i den där kampen är det som om människor glömmer det där med att bygga något nytt.

Jag tycker att bokens största fördel är att den, trots sitt omfång och alla ord man serveras, ändå säger mest mellan raderna. Den lämnar mig med tusen tankar om innebörden av att vara människa, hur vi lever tillsammans, hur ett samhälle byggs upp, raseras och byggs upp igen. Vad kan vi egentligen göra med oss själva och varandra utan att det slutar vara ok? The Passage är långt från en själlös skildring av vampyrer och äckelblodiga nattliga angrepp. Det viktiga är istället hur de här människorna fungerar och tvingas eller väljer att agera. Det är också en bok om de smittade, de utstötta, de som inte längre får vara mänskliga och som drömmer om att veta vilka de verkligen är, vilken deras plats i det hela är. Efteråt.

~Orion Books, 2010~

Jag måste nog…

…vila lite nu… Igår kväll läste jag ut Justin Cronins The Passage och den var…intensiv… Den var inte så otäck som jag trott men det ska ändå erkännas att det har varit lite oroligt att göra den där dassutflykten efter mörkrets inbrott här vid stugan 😉 Jag återkommer förstås med en recension när jag hämtat mig en smula men så mycket kan jag säga som att jag fascineras av att man kan skriva en bok på 750 sidor och låta det riktigt intressanta vara det som sägs mellan orden och all action. The Passage är en bok som fortsätter mala i mig – vad är en människa, vad är ondska, hur lever vi människor tillsammans och hur skapar vi en civilisation (till vilket pris)? Det är tydligen meningen att Ridley Scott ska producera och regissera en filmatisering av boken och den är jag verkligen nyfiken på liksom de kommande delarna i trilogin.

Läsrapport vecka 27

Veckan inleddes med läsning av del två i Vampire Academy-serien, Frostbite, som jag tycker fortsätter lika starkt som den började. Det är riktiga slukarböcker som jag har stort utbyte av men som jag verkligen önskar hade skrivits när jag var i 15-årsåldern. Som jag hade älskat dem!

Tanken var att läsa också del tre den här veckan och sedan fortsätta med Jane Eyre men så damp det där paketet med The Passage ner i brevlådan och jag kunde helt enkelt inte motstå den. Så nu läser jag 700 sidor apokalyptisk vampyrsmitta istället för 1700-talsromantik…

Hittills har jag följt sommarläslistan ganska dåligt. Det har blivit en hel del oplanerad läsning och egentligen är det väl bara Blonde jag prickat in. Men sommaren är lång och dessutom känns det rätt uppfriskande att bryta “planeringen” och upptäcka alla andra bra böcker man inte tänkt på att läsa. Läsa ska man ju göra för att det är roligt och inte för att det står på en lista att man har planerat det 🙂