Låt mig säga det direkt: Justin Cronins postapokalyptiska mastodontbygge i form av The Passagetrilogin kommer att bli en magnifik helhet. Det kommer bli något fantastiskt att återvända till och återupptäcka. Det här är elände, förintelse och mänskligt förfall när det är som allra bäst.
Som jag redan berättat har jag vissa problem med Cronin och hans sätt att behandla kvinnorna. De är allt som ofta mödrar definierade av just sin relation till och besatthet av barn. Sara, Lila och Amy bär alla omkring på den där moderligheten. Männen är vanligen krigare och beskyddare. Det är förstås inte så rakt igenom och det blir bättre efter de första 100 sidornas nästan total mansdominans. Men det finns ändå kvar i bakgrunden att männen väljer att kämpa medan kvinnorna vanligen tvingas att göra det för barnens eller någon annans skull. Kanske vill Cronin med det säga att världen går åt helvete om männen styr, eller så är han bara trångsynt (eller så planerar han en jubelfest av starka och självständiga kvinnor till sista boken som då ska balansera det som nu är), vad vet jag… Hade det inte varit för Alicia (och ibland Amy) så hade jag blivit riktigt jäkla irriterad.
Det om det. I övrigt är The twelve en oerhört effektiv spänningsroman, en sorgesång över mänsklig (o)civilisation och en helt fantastiskt mörk bild av en framtid som kanske inte kräver vampyrer för att skrämma egentligen. Boken börjar smått genialt med en evangelietext som sammanfattar The Passage (det som stör mig mest vid läsningen är att jag minns så lite, kommer behöva läsa om bägge böckerna inför avslutande delen) för att sen bli lite småseg men fortfarande intressant. Någonstans efter mitten exploderar den i spänning och fortsätter så nästan till sista sidorna. Avslutningen för tillbaka tonen till det evangeliska, förkunnande, vilket jag inte tror är en slump, Cronin vill säga något om religion också. Riktigt vad det är lämnar jag öppet tills hela serien är skriven och läst. Jag kan knappt bärga mig tills jag får veta hur det här ska sluta. Jag gissar på ett inte allt för lyckligt slut…